Putins triumf

Det nya året har startat som det gamla slutade. Åtminstone i avseende på det internationella relationerna, vem hade väntat sig något annat.

Amerikansk underrättelsetjänst, med sina väldiga resurser tekniskt och personellt, har konstaterat det som diskuterades redan under primärvalsprocessen, nämligen att ryska cyberattacker utnyttjade det öppna samhällets hunger efter nyheter. Man placerade falska påståenden i mediala kanaler, vilka ivrigt plockades upp som scoop av det öppna samhällets press. Man spred riktad information som man hackat sig till genom att ta sig in på främst demokraternas mailservrar. Den vägen komprometterade man Hillary Clifton och styrde opinioner i Donald Trumps riktning.

I hur hög grad detta var inplanerat i samverkan med Trump och hans närmaste redan på ett mycket tidigt stadium, får vi inte veta ur den officiella rapportering som släppts. Men troligen vet man mycket mer om detta än som lämnats ut till media.

I Ryssland hånas och skrattas det åt det man menar är amerikansk hybris. Man gör det med vetskapen om att man med sitt agerande har medverkat till en splittring i det amerikanska samhället, som man inte sett sedan medborgarrättskampens 1960-tal.

Och Trump tar öppen strid mot de som ifrågasätter hans prisande av det ryska ledarskapet. Hur den tvekampen kommer att avslutas, och hur det här kommer att lösas i det politiska ledarskapet i Senaten och Representanthuset återstår att se, men valet står nu mellan ett auktoritärt ledarskap i USA, utvecklat och kopierat på det ryska. Eller att parlamentet, så som man gjort med Obama, med sina befogenheter blockerar Trumps galenskaper.

För tyvärr är det nog så, att får duon Putin/Trump möjligheten att skapa en ny världsordning, då kommer Syrienkriget att bli en västanfläkt i form av konflikter. Nog är det en tragedi, att också i världens tidigare ledande demokrati, nu en person som föraktar demokratin som samlevnadsform tar över presidentskapet.

2017.01.08

Jarl

Eufori och verklighet

Gråmulen och regn i luften denna junis sista dag på landets västra kust. För ett par dagar sedan fick fotbollsälskarna, åtminstone en stor del av dem, uppleva den historiska omöjligheten att lilleputtnationen Islands fotbollslag, besegrade världsnationen Englands lag. Intet öga torrt hos de riktiga fansen, och det isländska folket har fått en glädjekälla att luta sig mot i vår på många sätt osäkra tid.

För samtidigt som fotbolls-EM pågår i Frankrike, slickar nu världsamfundet, och då i synnerhet EU och England såren efter brexit beslutet. Mer än 3 miljoner medborgare har nu skrivit under att man vill ha en andra folkomröstning i frågan. Någon sådan kommer troligen inte, positionerna är låsta. Och rävspelet har börjat. De ledare som tidigare drev Brexit, försöker nu i media minska dess konsekvenser till igenting, samtidigt som EU markerar att utträdet kommer att kosta. Allt annat vore att inbjuda ytterligare länder att söka utträde.

Brexit ledarskap???

Och visst är det så att verksamheten i Bryssel kan kritiseras utifrån olika synsätt, men så är det ju med alla stora sammarbeten. Kompromisser är kompromisser, vissa gillar man, andra inte. För EU gäller nu också att lära läxan. EU-s existens bygger på dess trovärdighet, och då måste man finna bärande kompromisser, vilka bygger mer på folkförankring än på maktanspråk och prestige.

Ur den läxan kan EU fortsätta att växa sig starkt, samtidigt som England får finna sin väg. Det politiska systemet där undergår ju nu också en nationell kris i det att partierna hotar att spricka. Att Nordirland och Skottland kan komma att driva egna självständighetskrav. Ur det kommer verkligheter Brexit-förespråkarna nog inte haft med på kartan.

För övrigt verkar hela omröstningen byggd mer på löst tyckande än en grundlig analys. Nu står man där med skägget i brevlådan, och utan en strategi för hur man går vidare.

2016.06.30

Jarl