Norrland omfattar 60% av landets yta.
I dagarna har tidskriften Fokus rankat Sveriges 100 tyngsta makthavare. Visst vore det rimligt att Norrland med tyngden av sin yta, sitt starka näringsliv och sin globala närvaro borde finnas väl representerat där. Malmen, skogarna och energin från regionen är ju en förutsättning för landets välstånd.
Men letar man efter norrlänningar i den sammanställningen får man i stort sett leta förgäves. Det vill säga om kriteriet är att vederbörande skall ha sin hemvist i norr. Den norrländska splittringen, oförmågan att samlas om en politik för att stödja landsändans utveckling har genom åren varit monumental. Priset har fått betalas på många sätt, dels genom en närmast kolonial utsugning av landsändans resurser vare sig det gäller naturresurser eller ungdomar. Men dels också genom den stämpling av att vara bidragsberoende som årtionden av storstadspolitik har manifesterat. Och de norrländska rika och blomstrande näringslivet fjärrstyrs från storstan.
Och mönstret går igen. När nu frågan om skapandet av en slagkraftig norrländsk region blivit möjlig inför valet 2010, då sprider revirpinkandet ut sig igen. Naturligtvis inte som bärande argument, men i grunden handlar det om rädsla för att mista makt och inflytande lokalt genom en starkare regional aktör på banan.
I Storstan måste man både skratta och klappa händerna när man ser rivaliteten blossa upp igen. Makten över korvkiosken sätts högre än makten över de stora politiska frågorna. Närsyntheten har sitt höga pris.
2007.11.19
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar