Vinterns första snö ligger som ett par centimeter mjukt täcke över marken när jag joggar min morgon runda, ca 6 kilometer denna söndagsmorgon. Klockan är 0630 och mörkret bryts av det ljus från gatlyktor och hus som återspeglas i nya snökristaller. Det är underbart skönt och en morgonrutin jag rekommenderar alla att få uppleva.
Tillbaka och efter en kopp kaffe är det dags att granska medias rapportering på olika områden. Jokela-massakern får naturligt nog stort utrymme i analyser och kommentarer. Att miljörörelsen fått sin extremism är inget att glädjas över. Det ”naturliga urvalet”, den starkes rätt att bestämma över de svaga känner vi igen från nazismens ideologiska avgrunder. Jokel-mördaren och hans vänner på nätet har tydligen odlat de synsätten, och försvarar dem också idag.
Och beträffande svartjobben finns det anledning att fundera över skuldbördans fördelning på ett djupare plan än som sker idag. I demagogernas värld är det omoraliskt och osolidariskt att betala svart för att få kranen lagad och staketet målat – men man ser inte den som lagar och målar som en omoralisk brottsling. Ibland kan man till och med ta dem i försvar. Den mest sliskiga varianten brukar då gå ut på att den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart.
Ändå är det inte osannolikt att svartjobbaren kostar statskassan mer än svartköparen. Den som köper klippning av gräsmatta och passning av barn svart, betalar nog som regel med pengar som beskattats flera gånger om: inkomstskatt, avgifter, fastighetsskatt, etc. Men svartjobbarens pengar i handen är inte någon gång i närheten av skattesystemet.
Kort sagt: den som betalar svart betalar ofta med skattade pengar, men den som jobbar svart smiter till 100 procent från skatt. Demagogernas moraliserande vrede borde därför i första hand rikta sig mot den armé av svartjobbare som sannolikt vare sig är överklass eller ”höger”.
2007.11.10
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar