Att våga se skeenden och sammanhang är inte alltid så lätt. Omvärldens svårigheter görs inte sällan till motiv för att rättfärdiga egna handlingar vilka i grunden strider mot den egna uppfattningen. ”Ändamålet helgar medlen” är det talespråk som blivit symbol för det handlingsmönstret.
Efter det andra världskriget har många undersökningar gjorts och böcker skrivits om hur det var möjligt att vanliga tyska män förvandlades till dödspatruller vilka i Polen och andra länder samlade ihop och avrättade mängder med människor. Av de undersökningarna framgår ganska tydligt att grupptryck och underkastelse blev en viktigare faktor än att våga stå upp för den människosyn man i själva verket var bärare av.
I de flesta fall hade de som inte klarade av dödandet valmöjlighet att lämna förbanden för annan tjänstgöring.
I stort som i smått återfinns det handlandet också i vår svenska vardag. Solidaritet, omsorg om varandra liksom god etik och moral är hedervärda begrepp i retorikens finrum. När sedan dörrarna stängs och ormhjärnorna börjar arbeta, då handlar det om maktdemonstrationer, egennytta och inflytande. I den stunden prövas den som har modet och styrkan att räta på ryggen och gå sin egen väg.
Under några år i politikens värld har jag sett det spelet upprepas gång efter gång. Frågan jag ibland ställer mig är, vilket är det mest motbjudande? Är det att se goda människor kröka rygg i underkastelse och göra sig till ormhjärnornas redskap. Eller är det att se ofta djupt misslyckade politiker kompensera sina dåliga valresultat med ett aldrig sinande behov av manipulerad makt.
2007.11.29
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar