Året runt, och inte minst på hösten hålls marknader runt om i städer och byar. Bondens marknad, hantverksmässa, loppmarknad är bara några namn som i någon mån speglar både innehåll och kunder. Samtidigt är marknaderna mötesplatser där man fritt kan ströva kring och ibland träffa vänner och bekanta. Den marknad jag besökte i lördags är inget undantag. Där fanns utställare som knogat på med sina hantverk eller bara sålde vidare sina produkter, och naturligtvis ville ha en slant över när helgen var över.
Med erfarenhet av föreningslivets ekonomiska villkor från styrelsearbete och frivillighet, finns det skäl att stilla undra, hur mycket av det som omsätts i det som ofta kallas den sociala ekonomin som passerar skattmasens granskande ögon? En del är det nog, men väldigt mycket handlar om att vissa former av skattebortfall är acceptabelt i var mans mening, medan andra inte är det.
Nu jagas politiker som aldrig förr för sina ”brott” att anställa någon svart. Men varför ifrågasätts inte de som ställer som krav för att utföra en tjänst att den skall betalas ut kontant och utan kvitto? Om vi nu har en rutten skattemoral, borde den inte få ett större utrymme i debatten som fenomen och mindre användas för att avrätta folk med intresse för det samhällsarbete som kallas politik?
Sverige påstås ibland vara världens föreningstätaste land, och kanske är det så. De flesta är medlemmar i någon eller några föreningar under åtminstone delar av livet. De flesta av de föreningarna skulle inte överleva utan ett visst mått av svängrum när det gäller att säkra sin ekonomiska överlevnad.
Gränsen mellan tjänst och gentjänst, liksom mellan skattepliktigt och inte skattepliktigt borde kanske föras på ett annat sätt än genom att återkommande lyfta upp utvalda samhällsarbetare på offeraltaret.
5.11.2007
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar