Sören Wibe, den socialdemokratiske professorn och EU-motståndaren har inte tillhört mina favoriter. Men nu är jag beredd att både skaka hand och äta en god middag med honom. Skälet är hans utomordentligt kloka synpunkter på kärnkraftens betydelse, framförda på DN-debatt den 10 oktober.
För egen del har jag alltid förvånats över det ointellektuella stigma som präglat debatten om kärnkraftens vara eller inte vara. Därför är det bra att just en ledande akademiker, rimligen utan egennyttiga motiv framför sina synpunkter, och vilka är då de?
Klimatfrågan först, utan den elförsörjning som kärnkraften förser oss med hade beroendet av fossila bränslen varit långt större, och därmed utsläpp av klimatstörande typ. Kärnkraften som ju ger ca 50 % av vårt behov av elström, har under åren på det sättet starkt bidragit till att rensa luften i vårt land från flera hundra miljoner ton koldioxid.
Under alla dessa år av hot om olyckor har en enda olycka av allvarlig typ skett, trots att världens civila kärnkraftverk har 10 000 reaktor-år i drift bakom sig. Se gärna det mot bakgrund av de ca 50000 människor som dör i trafiken i Europa årligen och de 100-tusentals som skadas. När skall vi få se miljöopportunisterna kräva stopp för all bilburen trafik?
Avfallsfrågan har använts som ett argument mot kärnkraften, samtidigt som dess belackare åker landet runt och blåser upp rädslor och demonstrationer så snart en plats för slutförvar utpekas. Frågans tekniska lösning är klar, men blockeras av beslutsrädsla hos beslutsfattare på olika nivåer.
Kontrollen av kärnkraftsverken är strängare än den på något annat område. Det är inget fel i det, inte heller i att de incidenter som sker också rapporteras. Men den stämpel av ”vargen kommer” som ofta omger rapporteringen runt kärnkraften behöver en bättre balans än den som motiveras av ökad lösnummerförsäljning i kvällspressen.
Om man verkligen vill värna om miljön, så borde också snarast de enorma mängder spillvärme som alstras i verken tas tillvara fullt ut. Där finns besparingar av enorma mått att göra genom att nyttja den i bland annat fjärrvärmesystem. Istället låter vi utsläppen av koldioxid öka år från år genom den ökade förbränningen av biobränslen.
Kärnkraften må ha sina risker men de är väl kontrollerade. De skall vägas mot alternativen, inte minst då användning av biobränslen som bygger på förödda regnskogar och förslavade arbetare på enorma tropiska plantager för sockerrörsodling och palmolja. Solidaritet och omsorg om våra medmänniskor får inte sluta vid landets gränser. Odlingen av monokulturer är dessutom i sig en stor fara både för klimatutvecklingen och framför allt för den biologiska mångfalden. Den slås oftast ut helt där monokulturerna får breda ut sig.
Kärnkraften måste för att rädda vårt klimat utvecklas, inte avvecklas.
2007.10.12
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar