Påsk och media

Ett strålande väder präglar påsken detta år, inte minst här på landets västra kust. Solen skiner över ett spegelblankt hav när vi på förmiddagen stävar ut mot kustbandets öar. Ombord finns ett par av barnbarnen, de är dags för årets första gemensamma utflykt. När vi närmar oss ön ser vi att badbryggan är utlagd på utsida piren, och väl i hamn får vi en av de sista lediga platserna. Det vackra vädret har lockat många ut i skärgården, och hamnen är full av gästbåtar, trots att vi bara är i april månad.

Påsken har säkert innebörd för de flesta, för många är det den största kyrkohelgen. För andra en helg med möten i familjen och vänkretsen, eller kanske skidåkning i norr på den  sista fina skarsnön. När det är så himmelskt fint att få skejta fram på nattfrusen hård skarsnö. Allt har sina njutningar tänker undertecknad när barnbarnen ror iväg med jollen på årets första roddtur i hamnbassängen.

Och ute i den stora världen rapporteras allt mer om den skada på demokrati och tillit som Brexitomröstningen och dess tillämpning nu orsakar i det brittiska samhället. Ingen prövning sedan krigsslutet har varit starkare än denna, ännu olösta omröstning. Nu väcks också frågan om medias roll i det hela. England har burit på ett storebrorskomplex i många avseenden och historiskt. Dess historia som ledande imperialist, den tid när “Rule Britannia” var verklighet, präglar än i denna dag mångas val av självbild. Också den som fanns med inför brexitomröstningen. Ledande media anses ha varit partiska för ett utträde, om inte direkt, så genom att inte på ett opartiskt sätt ha granskat följderna av ett utträde, och gett det scenariot sin givna del av beslutsunderlaget. Och viljan att erkänna det egna ansvaret i det här skeendet är liten.

Media kallas ofta den tredje statsmakten, och det med stort fog. Genom sin spridning och genomslagskraft väljer man dagordningen för den allmänna debatten och hur den prioriteras. Nu anklagas engelska media för att de inte inför Brexit omröstningen gav väljarna en rimligt god bild av följderna med ett brexit. Ur det har också det kaos vi nu ser uppstått, och över tid förvärrats och blivit till ett sönderfall i tillit från väljarna till det demokratiska systemet och dess ledarskap, politikerna.

Ansvaret för den utvecklingen lastas gärna helt över på politikerna, men både i USA och England ser vi nu följderna av en utveckling där media inte längre uppfyller kraven på en opartisk spegling av utvecklingen, utan väljer sida för den ena eller andra politiska åsikten.

Problemet är inte nytt, i de auktoritära regimerna tar statsmakten på ett eller annat sätt kontrollen över media. I demokratierna har vi strävat efter en obunden och kritiskt granskande press och media.

Inga demokratier överlever utan det fria ordet och medias obundna och kritiska granskning av ledarskap och beslut.

2019.04.21

Jarl S