En vecka har gått sedan attentaten i
Paris med dess hundratals offer i form av döda och skadade. Det
attentatet som tillsammans med det bombade ryska planet med dess 224
offer, fått västvärldens ledarskap att sätta sig samman med det
ryska ledarskapet för att en gång för alla göra slut på de
jihadistiska gisslet.
Om det lyckas låter vara osagt, men
dess militära kapacitet kommer säkert att ganska snabbt raderas ut.
Utan något luftskydd kommer deras baser att bombas sönder och
samman. De kommer inte att kunna kommunicera trådlöst, eftersom den
verksamheten omedelbart avslöjar var de finns, och därmed gör dem
till mål.
Återstår att gömma sig bland
civilbefolkningen, för att den vägen använda dessa som sköldar
och skydd mot angreppen. Och naturligtvis att försöka flytta fokus
över till de öppna demokratierna i väst. Här har man under
årtionden byggt upp en egen infrastruktur, som enligt europol
innebär att vi i de västliga länderna antas ha ca 10.000
jihadistsympatisörer, alltså sådana som kan tänkas använda våld
som konfliktlösning i sin relation till det samhälle man växt upp
i.
Och i vårt land har hysterin fått
flyktingkrisen att hamna i bakvatten de senaste dagarna. En känd
jihadist har lokaliserats till ett norrländskt litet samhälle där
man har en flyktingförläggning. Varför han kommit dit, och vad man
tror sig att han haft som mål för sin svenska resa får säkert
aldrig veta.
En riktig lärdom, och viktig sådan,
av de gångna dagarnas debatt, är att skilja på de flyktingar som
nu flyr jihadisternas och andras våld och bombningar, och
jihadisterna.
De som utförde attentaten i Paris, var
franska medborgare födda och uppväxta i Frankrike. De var inga
importerade krigare, men väl tränade att mörda obeväpnade civila
människor.
Vi har ett övergripande problem vi
måste hantera själva, och det handlar om utanförskapet i delar av
våra samhällen, och i vad mån vi skall acceptera att parallella
samhällen med sinsemellan oförenliga värdegrunder skall
accepteras.
2015.11.20
Jarl
1 kommentar:
Jag måste tyvärr ändå säga, att Sverige nog har varit naiva i det här avseendet…” – säger statsminister Löfven, och tar man Löfven på orden och bara de här orden så kan ju till och med undertecknad hålla med.
Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige nog har varit naiva i det här avseendet, och det är där som jag skiljer mig från Löfven, om vad som avses när Sverige nog har varit naiva. För medan Löfven syftar på att Sverige har varit så naiva att vi inte har sett konsekvenserna av segregation, av utanförskapet, av en totalt misslyckad integration och en i många stycken helt fullständigt vett-och sanslös migration bortom all logik, så syftar jag på något annat.
Det är i mina ögon nämligen inte Sverige som har varit naivt om det där som Löfven syftade på. Det är de allra flesta svenska politikerna som har varit naiva, under något eller några decennier helt vilse i någon verklighetsflykt. Sverige har sett, Sverige har förstått och Sverige börjar vakna.
Sverige har varit naivt när vi inte har haft orken eller viljan att omsätta våra funderingar i politiken, skrika oss hesa på de förtroendevalda som vi har valt. Sverige har varit naivt när vi har trott att våra politiker, regeringar och opposition skall vakna i tid.
I stället har vi fått naiva uttalanden från den före detta statsministern om oändliga fält och skogar som lösningen på flyktingvågen.
Istället har vi fått höra att den nuvarande statsministern tills alldeles nyss inte ville tro, inte ville se att det i våra utanförskapsområden frodas en kultur som lägger grunden för en framtid där den som är naiv inte kommer att överleva.
Det är inte Sverige som har varit naivt. Det är våra politiker som har varit naiva. Naiviteten förstärks av att den fullständigt galet naiva statsministern står och pratar om 300 nedresta semester-terrorister från Sverige, när siffran är hopplöst gammal och de som vet mer, bättre och inte är naiva pratar om det fyrdubbla.
Skicka en kommentar