Vintersnö och joggingtankar

Vinterns första snö ligger som ett par centimeter mjukt täcke över marken när jag joggar min morgon runda, ca 6 kilometer denna söndagsmorgon. Klockan är 0630 och mörkret bryts av det ljus från gatlyktor och hus som återspeglas i nya snökristaller. Det är underbart skönt och en morgonrutin jag rekommenderar alla att få uppleva.

Tillbaka och efter en kopp kaffe är det dags att granska medias rapportering på olika områden. Jokela-massakern får naturligt nog stort utrymme i analyser och kommentarer. Att miljörörelsen fått sin extremism är inget att glädjas över. Det ”naturliga urvalet”, den starkes rätt att bestämma över de svaga känner vi igen från nazismens ideologiska avgrunder. Jokel-mördaren och hans vänner på nätet har tydligen odlat de synsätten, och försvarar dem också idag.

Och beträffande svartjobben finns det anledning att fundera över skuldbördans fördelning på ett djupare plan än som sker idag. I demagogernas värld är det omoraliskt och osolidariskt att betala svart för att få kranen lagad och staketet målat – men man ser inte den som lagar och målar som en omoralisk brottsling. Ibland kan man till och med ta dem i försvar. Den mest sliskiga varianten brukar då gå ut på att den hemska och giriga överklassen (som tjänar mer än 25000 kronor i månaden) tvingar de stackars människorna att mot deras vilja arbeta svart.

Ändå är det inte osannolikt att svartjobbaren kostar statskassan mer än svartköparen. Den som köper klippning av gräsmatta och passning av barn svart, betalar nog som regel med pengar som beskattats flera gånger om: inkomstskatt, avgifter, fastighetsskatt, etc. Men svartjobbarens pengar i handen är inte någon gång i närheten av skattesystemet.

Kort sagt: den som betalar svart betalar ofta med skattade pengar, men den som jobbar svart smiter till 100 procent från skatt. Demagogernas moraliserande vrede borde därför i första hand rikta sig mot den armé av svartjobbare som sannolikt vare sig är överklass eller ”höger”.


2007.11.10
Jarl Strömbäck

Höstmarknad och rubriker!

Året runt, och inte minst på hösten hålls marknader runt om i städer och byar. Bondens marknad, hantverksmässa, loppmarknad är bara några namn som i någon mån speglar både innehåll och kunder. Samtidigt är marknaderna mötesplatser där man fritt kan ströva kring och ibland träffa vänner och bekanta. Den marknad jag besökte i lördags är inget undantag. Där fanns utställare som knogat på med sina hantverk eller bara sålde vidare sina produkter, och naturligtvis ville ha en slant över när helgen var över.

Med erfarenhet av föreningslivets ekonomiska villkor från styrelsearbete och frivillighet, finns det skäl att stilla undra, hur mycket av det som omsätts i det som ofta kallas den sociala ekonomin som passerar skattmasens granskande ögon? En del är det nog, men väldigt mycket handlar om att vissa former av skattebortfall är acceptabelt i var mans mening, medan andra inte är det.

Nu jagas politiker som aldrig förr för sina ”brott” att anställa någon svart. Men varför ifrågasätts inte de som ställer som krav för att utföra en tjänst att den skall betalas ut kontant och utan kvitto? Om vi nu har en rutten skattemoral, borde den inte få ett större utrymme i debatten som fenomen och mindre användas för att avrätta folk med intresse för det samhällsarbete som kallas politik?

Sverige påstås ibland vara världens föreningstätaste land, och kanske är det så. De flesta är medlemmar i någon eller några föreningar under åtminstone delar av livet. De flesta av de föreningarna skulle inte överleva utan ett visst mått av svängrum när det gäller att säkra sin ekonomiska överlevnad.

Gränsen mellan tjänst och gentjänst, liksom mellan skattepliktigt och inte skattepliktigt borde kanske föras på ett annat sätt än genom att återkommande lyfta upp utvalda samhällsarbetare på offeraltaret.

5.11.2007
Jarl Strömbäck