Ifrågasatt

Få saker är jobbigare än att bli ifrågasatt. I synnerhet då om det handlar om områden som är vitala för den egna tryggheten, som jobbet till exempel. Och just nu är det många som känner sig ifrågasatta. På sjukhuset i Örnsköldsvik, med ca 1000 anställda, deltidare inkluderade, skall 428 personer varslas, eller omsatt i årsarbetare ca 300 personer. Läkarna, specialisterna går fria. De som får gå är främst den omvårdande delen, undersköterskorna som sköter vårdens mjuka värden. Synen på sjukhusets uppgift blir alltmer teknokratisk, allt mindre omvårdande. Rätt eller fel frågar sig en alltmer tvivlande allmänhet. Vi i vårt land har traditionellt byggt mycket av vårt sociala sammanhang på vikten av mjuka värden. Å andra sidan skapar ständigt ökande kostnader i offentlig sektor, alltmer gapande tomma skyltfönster. Det samlade skattetrycket i vårt land är världens högsta brukar det sägas. Allt vi gör och förbrukar (utom svartjobb) beskattas på olika sätt. Kvar blir en krympande privat ekonomi, som i värsta fall föder en nedåtgående spiral av minskad konsumtion och ökad arbetslöshet på andra områden. Så var ligger felet när sjukhusen i vårt län är dyrare i drift än i andra jämförbara län? Den frågan är nu satt på sin spets, och den ifrågasätter mycket som är rutin på vårt kära sjukhus. Arbetsrutiner, bemanning, patientflöden och kostnader. Nu följer en snitslad bana av prövningar, riskanalyser, patientsäkerhetsbedömningar, enskilda samtal med dem som skall varslas och fackliga förhandlingar. För landstinget i Västernorrland är det här en tung process, för de enskilda som prövas och vars uppgifter ifrågasätts en ännu jobbigare upplevelse. Om ett år kanske vi kan skönja effekterna i takt med att förändringsarbetet då kommit igång. Under tiden kommer många att må dåligt. Det är jobbigt att bli ifrågasatt. 2009.01.31 Jarl Strömbäck

Råttornas krig

Så börjar då bilderna och kommentarerna efter Gaza-händelserna de senaste veckorna att komma. Vi vann kriget hävdar Hamas. Samma påstående kommer från israeliskt håll, kanske i något annan språkdräkt. Krig hävdar de, vilket krig frågar jag?? Krig utkämpas mellan arméer på slagfält, så har den traditionella bilden varit. Krigets konventioner talar om skyddet av civila, de som inte har del i krigandet, skall heller inte drabbas. Så var det tänkt, men hur ser verkligheten ut? Likt råttor gömmer sig Hamas ”Mujaheddin (hjältar)” bland civilbefolkningen. Vi vann kriget och förlorade bara 48 Mujaheddin säger någon ledande i en intervju. Så stor är fegheten bland dessa hjältar, att man hellre gömmer sig bland kvinnor och barn, än går ut och tar strid mot fienden. Nå fienden då, är de så mycket bättre? Nej naturligtvis inte. Från sina upphöjda platser i helikoptrar och stridsvagnar sprider man död och förintelse till synes urskillningslöst över bostäder och skolor, gammal och ung. Och vidrigast av allt, bränner barn levande med hjälp av vit fosfor. De är fega usla råttor både Hamas och den israeliska krigsmaskinen. Vad finns det för anledning att ta ställning för någondera parten? De är knappast värde annat än förakt och parternas ledarskap en prövning för krigsbrott och brott mot humanism och de mänskliga rättigheterna vid internationella domstolen i Haag. ... Nu faller regnet från blåa skyarna Nu brinner barnen i de små byarna och farmor brinner som en hund av halm det är napalm, det är napalm ... 2009.01.26 Jarl Strömbäck Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669

Folkhälsa

Härlig skidåkning i fasta fina spår. Luft i lungorna och ett syrepumpande blodomlopp. Domherrar i träden och en liten föraning av vårvinter i det vintermilda vädret, någon liten minusgrad. På kvällen konsert med Norrlands symfoniker, slutna ögon och total upplevelse. Själens lyft långt över vardagens trivialiteter. Småprat med andra efter konserten, två timmars arbete med att plocka undan instrument, belysning och rekvisita. Social samvaro bygger social kompetens. Folkhälsan i samlad form till glädje för den enskilde och samhället. Trevlig helg 24.1.2009 Jarl Strömbäck

Tillitens tårar!

Det är nu drygt 10 år sedan jag tog med min son Jesper för att visa honom något av det stora landet i väster. USA, ett land som jag under några år på 60-talet kom att betrakta som mitt andra hemland. Efter några dar i New York, var det dags också för Washington. Besök på Arlington-kyrkogården med det oändliga fältet av vita kors över dem som offrat sina liv för sitt land. Den blänkande mörka stenvägg på vilken namnen på det meningslösa Vietnamkrigets 50 000 stupade, mest unga pojkar är ristade. Men också besök på Lincoln Memorial och Capitolium. Visst kan byggnader framkalla känslor, historiens vingslag är inte bara ett abstrakt begrepp. Kanske var det besöken på de platserna för drygt 10 år sedan som gav en sådan påtaglig närvarokänsla när hyllningarna i samband med Barack Obamas installation som landets 44: e president visades i TV söndag den 18.1 och tisdag den 20.1. De förväntningar som uppemot 2 miljoner därvarande åskådare fäster till sin nye president är stora, men också utmaningarna. Skall han med sitt team lyckas bemästra det militärindustriella komplex som under Bush–tiden fått härja mer eller mindre fritt. Till skada för USA, till skada för människor i många länder och utan att kunna lösa några konflikter. ”Hjälp världen att tro på America” vädjar förre utrikesministern Madeleine K Albright i ett fint inlägg på Svd Brännpunkt den 20.1. Och skall han kunna få kontroll över den okontrollerade girighet, som förvandlat en sund ekonomi till ett gigantiskt kedjebrev med förlorare i alla sina led och alla länder. Eller för att citera Bengt Göranson, ekonomisk korrespondent på Wall Street när hans säger: ”Du måste hantera bankernas systemkris med alla de fullständigt hysteriska, historiskt värdelösa pappersbluffarna innan nästa stora stimulanspaket dånar ut till befolkningen. Jag kan ge lite insidertips om hur du kan fixa till alla kreditswappar, kreditförsäkringsbolag, de statliga skräpkreditföretagen och alla de andra 400 falska kreditförsäkringar som slog hål på världsekonomin."” Finns det något alternativ till att Obama lyckas med sin uppgift för vår haltande värld? Knappast för de många vilkas kinder under ceremonierna fårades av tillitens tårar. 2009.01.21 Jarl Strömbäck

Gaskrisens år?

Tänkt gasledning genom Östersjön från Ryssland till Tyskland Det nya året börjar som det gamla slutade, i krisernas tecken. I skuggan av bombregnet över Gaza har dramatiken varit påtaglig i en annan konflikt i vårt närområde, kampen om energiförsörjningen i stora delar av Europa. När vintern är som mörkast, och den globala uppvärmningen flytt någon annanstans och lämnat plats för Sibiriens kyla i Europa, då var tiden mogen för den ryska statsledningen att beordra ett avstängande av gastillförseln västerut. Prissättningen åberopades som skäl. Samtidigt som den ryska staten, som äger gasfyndigheterna, åberopar högre priser som skäl för att stänga försörjningen, har vi under hösten sett oljepriserna gå från över 140 dollar/fat, till ca 40 dollar/fat. Men andra ord, skälet för en prisökning från rysk sida är i egentlig mening att man med monopolistens rätt gör som man vill. Rysslands väg bort från demokrati, mot envälde är väl dokumenterad av Freedom House och andra internationella organisationer. I det scenariot skall också gaskrisen ses, den är en markering från den ryska ledningen till Europas stater, en tydlig maktdemonstration. Ur den demonstrationen borde EU lära några läxor, den främsta att se till att skapa ett större oberoende i relationen till Ryssland. Med andra ord bör ingen gasledning genom Östersjön till Tyskland byggas. Istället bör importterminaler för fartygsburen gas på strategiska ställen byggas, och gasleveranserna spridas till fler leverantörer. Från Norge, Mellanöstern och andra destinationer kan gas fås, och beroendet av Ryssland minskas. En demokratisk utveckling i Ryssland gynnas inte av underkuvade EU-länder, rädda för att tala demokratins klarspråk på grund av energipolitiskt beroende av Putin-regimen. 2009.01.18 Jarl Strömbäck Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669 http://liberalavindar.blogspot.com

Skall Norrland styras från Bryssel??

Porjus kraftstation i luleälven, en av landets största. Framtiden är inte lätt att sia om. Vem hade för ett år sedan kunnat ana, att i USA ett år senare skall en förut tämligen okänd färgad man sväras in som USA: s president? Oddsen hade varit höga på det vadet. Eller att världsekonomin inom loppet av ett par månader skulle vara i ett chocktillstånd, och därmed också påverka företag och enskilda på ett negativt sätt världen över. Men också andra faktorer påverkar sysselsättning och framtidstro. En av de viktigaste i det avseendet är energifrågorna. Vi lever i en del av landet som producerar ett stort överskott av elektrisk energi, något som också vårt näringsliv traditionellt anpassats för. Från näringslivets sida förs nu ständigt kostnaderna för energi fram som det största hotet för den framtida utvecklingen. Det hotet bekräftas också av nedläggningar som drabbat vårt län i bl.a Utansjö och Vivstavarv. Vi producerar världens renaste, miljövänligaste och kanske billigaste elektricitet i vattenkraften, men betalar priser som baseras på ”skit-el”. Också enskilda drabbas av el-kostnader som inom loppet av de senaste 4 åren ökat med 400-500 procent. Utrymmet för konsumtion minskar, och rädslan för utvecklingen leder till större försiktighet med kostnader generellt sett. I ljuset av den utvecklingen skall också hanteringen av regionfrågan ses. När det politiska systemet inom de norrländska landstingen hanterat frågan de senaste två åren, så har det varit med en förvissning om att ett tyngre och slagkraftigare Norrland bättre skulle hävda sig i det regionernas Europa som vi ju är en del av. I grunden handlar det här om var beslut och styrning skall skötas. Visst kan den ”koloniala” fjärrstyrningen av vår landsända fortsätta via EU och regering, men det ger oss inte ökat utrymme för egna beslut. Ser man till vår regering och riksdag, så värnar man mer om sina maktpositioner än den ytterligare fördelning av ansvar och befogenheter som är det utbyggda regionala tänkandets mål. Nu blir det knappast någon Region Norrland vid valet 2010. Frågan fanns inte reglerad i de avtal som låg till grund för alliansens samarbete. Därmed hamnar den med stor sannolikhet i frysboxen tillsammans med kärnkraftsfrågan. Och läser man de debattartiklar partiledarna presenterade på DN-debatt 14.1, så lyser regionfrågan helt med sin frånvaro. Där är regeringens budskap ansvarstagande, eller med andra ord ”inga okontrollerbara äventyrligheter”. Den utvecklingen har inte varit alltför svår att förutse, så vad blir nästa steg i utvecklingen? Blir det att vår landsända, som redan är nettoexportör av El och fått offra sina älvdalar på energialtaret, nu skall offra också sina skogar och vildmarker på vindkraftsaltaret för att tillfredställa EU, skattekistorna i Stockholm och andra metropoler? Alltmedan livsbetingelserna för djur och natur skövlas och naturvårdsverk och miljömyndigheter bejakar utvecklingen? Statsmakten försöker ju nu genom lagstiftning kringgå den lokala rätten att stoppa planerade utbyggnader av vindkraftsparker. Regionfrågan må vara döende, ur det följer att de som bejakar den utvecklingen kanske också kan ta till sig slutsatsen, att den som inte vill ta egna beslut får leva med andras. 2009.01.14 Jarl Strömbäck Landstingspolitiker Relingsvägen 22 89178 Bonässund 070-6727669 http://liberalavindar.blogspot.com

Guldbagge?

Guldbaggegalan är glitter och glamour, glädje och tårar. Bland dem som belönades fanns också den gamla primadonnan. En gång var hon sedd som en sexbomb, attraktiv och otillgänglig liksom lockande och spännande. Filmer som ”Sommar med Monica” och 100-talet andra gav henne kultstatus. Den berömde Ingmar Bergmans stjärna och älskarinna var hon. Men också barnlös och egocentrisk, med tiden blev hon alltmer ensam och isolerad. Skygg och rörd tog hon mot sitt hederspris. Belöningen för att arbetet och egot fått komma framför barn och familj. Var det värt priset? När scenljusen släckts kommer livet ikapp även den mest framstående. Då får den en gång så omhuldade betala priset för sitt starka ego. Priset bestående av ensamhet, en stängd dörr och en tyst telefon. Verkligheten kommer ikapp också den störste. Lever vi för att arbeta, eller arbetar vi för att leva? De gamla egocentrikerna går en tortig stig genom livet. Den stigen kan aldrig ge den trygghet och glädje som ryms i att se nya mänskliga plantor ta form och växa upp. Oavsett om det handlar om den stora aktrisen, faster Ulla eller professor Higgins. Den stora aktrisen fick sin hedersbagge, men orkade varken möta publikens blick med rätad rygg, eller hålla ett tacktal värdigt priset innan hon flydde ut i kulisserna. Det blev ett kort och simpelt tack. 2009.01.13 Jarl Strömbäck

Konfliktens fångar

Av och till visar SvT program som höjer sig över medelmåttan. Ett sådant, synnerligen aktuellt var programmet ”Den gäckande freden” som gick i SvT den 8/1 0ch åter den 11/1. Programmet beskriver det omfattande arbete dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton under slutet av sin mandatperiod lade ner för att åstadkomma en fred i Israel-Palestina konflikten. Clinton var inte den förste som försökt åstadkomma en bestående fred i området. Hans föregångare Jimmy Carter lyckades under några år få till stånd ett relativt lugn genom sina insatser i det s.k. Camp David avtalet. De fredsansträngningarna liksom de norska initiativen i början på 1990-talet förde till att Yasser Arafat (PLO) och Shimon Peres plus Yitzhak Rabin (Israel) 1994 fick dela på Nobels Fredspris. Det internationella samfundet bredde ut en medkänslans och förtrolighetens matta för konfliktens ledarskap, allt i hoppet om att nu skulle problemen få sin slutliga lösning. Så blev inte fallet, Yitzhak Rabin mördades, stämplad som förrädare av sitt lands extremister. Arafat återgick i sin gamla, av misstro präglade roll, rädd för att röna samma öde som Rabin. I programmet använde Clinton själv begreppet att han användes som en marionett i förhandlingarna av den israeliska premiärministern Barak, samtidigt som han konstant misstroddes av Arafat. I det goda syftet att ge parterna i Israel/Palestina konflikten en möjlighet till varaktig fred, tvingades Clinton, ledaren för världens ledande supermakt. i förhandlingarna sätta hela sin trovärdighet på spel utan att ändå förmå övertyga konfliktens fångar Barak och Arafat. Det är lätt att förstå de som tvivlar på att bestående fred kan nås i konflikten Israel-Palestina. I vart fall gynnas inte en sådan utveckling av att mer av vapenmakt tillförs konflikten. Där vapnen görs till medlet för konfliktlösning, där kommer även de utan skuld att offras. De ledare som gör sig till konfliktens fångar har för länge sedan satt sin egen välfärd framför folkets. 2009.01.10 Jarl Strömbäck

Nyår i Mellanöstern

I Gaza rasar bränderna allt medan murarna i det som bibliskt kallades ”det förlovade landet, eller ”landet av mjölk och honung”, Israel blir allt högre och mer omfamnande. De kan ändå inte skydda mot Hamas primitiva missiler. Och de bomber och granater som nu regnar ner och dödar tjugofalt fler i Gaza än i Israel, de föder bara nya generationer av judehatare. Alla konflikters moder, den mellan palestinier och judar manifesterar sig än en gång i vapnens dån och de försvarslösas och sårades klagan. Lösningen ligger inte i att med murarnas hjälp göra Israel till ett enormt getto. Lösningen har varit snubblande nära flera gånger när ledande diplomater och kloka företrädare förhandlat om fred. De oförsonliga på ömse sidor har ändå lyckats sabotera ansträngningarna, ibland genom direkta mord som det på Yishak Rabin. Vinnarna på den här konflikten är få, vapenindustrin möjligen en sådan. Den effektivaste metoden att få slut på övervåldet vore naturligtvis att strypa alla möjligheter för parterna att skaffa vapen. En avväpnad konflikt har bara diplomatin som alternativ. Men det målet kan bara nås om omvärlden kan enas om att utmana krigshetsarna i de länder som stödjer respektive part med vapen. Skall vi lägga hoppet på en positiv utveckling som en ytterligare börda på den tillträdande presidenten i USA, Barack Obama? Att det inte är ofarligt att verka för en fredlig utveckling bland oförsonligt hatiska människor visar människoöden som de som drabbade Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Yishak Rabin. Tillåt mig citera några rader med rötterna i Vietnamkriget, under 1970-talet 40-talsgenerationens fredsprojekt. ”Nu faller natten nu faller bomberna nu brinner barnen i hekatomberna Vad ropar barnen, vad glor de på B femtitvå, B femtitvå” 2009.01.07 Jarl Strömbäck

Besatthetens pris.

Begreppen lek och idrott har stor betydelse för människors utveckling både fysiskt och psykiskt. Den uppfattningen delas nog av flertalet experter. En sund själ i en sund kropp hänger i mycket samman med just lek och idrott, inte bara för barn utan också för den vuxne. Med 14 egna Vasalopp i bagaget, ett aktivt motionerande och en bakgrund som idrottsledare har jag funnit mig väl tillrätta i de sammanhangen. Just därför är det beklämmande att ta del av den besatthet som präglar följande, något omskrivna text av en ledande person på en av länets dagstidningar: ” I vår stad, ja i hela distriktet är ishockey i allmänhet och vår klubb i synnerhet oerhört stort. För vissa är klubben så viktig att det är svårt att förklara. Och när laget går dåligt mår många väldigt dåligt. Då är det inte heller märkligt att många blir frustrerade, rent ut sagt förbannade, och kräver allas avgång oavsett var personen jobbar i klubbens organisation. Styrelse, spelare, ledare, ismaskinsförare, korvförsäljare alla drabbas. Så är det, så kommer det att vara och det är ett sundhetstecken att folk engagerar sig.” Vari sundhetstecknet i ovanstående citat återfinns har jag svårt att förstå. Är det ett sundhetstecken att besattheten har tagit sig sådana proportioner, att hela identiteten hos ett samhälle för många förknippas med idrottsklubben? Är det sundhet att den uppblåsthet som ligger i den utvecklingen får många att må dåligt? När begreppen lek och idrott förvandlas till en kamp att alltid vara störst och vackrast, då har man beträtt en väg som kommer att skapa många förlorare och skada den vidsyn och tolerans som är ett gott samhälles kännetecken. I den utvecklingen har media en central roll, utan medias uppblåsta rapportering skapas inte den hysteri som i sin förlängning kan bli mer eller mindre okontrollerbar. Besattheten har också ett pris. Det är hög tid att sticka hål på myten att idrottsklubben kan utgöra samhällets ryggrad. 2009.01.03 Jarl Strömbäck

År av hopp och förtvivlan!

Putinjugend på träningsläger. År 2008 kan med rätta kallas förhoppningarnas och förtvivlans år. Årets valrörelse i USA var i verklig mening folkets valrörelse. Och den entusiasm som väcktes under resans gång har snarare stärkts än avtagit. När Barack Obama tillträder ämbetet den 20 januari, gör han det med det största förtroende någon tillträdande president någonsin haft. Förväntningar som vi bara kan hoppas också kommer att infrias. USA är och förblir ännu under överskådlig tid den ekonomiska motorn i världsekonomin, och där ligger också den stora utmaningen för den nya administrationen. Sammanbrottet i banksystemet och den uppblåsta konsumptionsekonomin har i grunden varit en flykt från verkligheten. Nu återstår att ta tag i produktionsfaktorerna i samhället och världen, i fredsfrågorna, energi och klimatfrågorna. Utmaningarna är många och erkända, framtiden blir intressant att följa. På den andra sidan av historiens blad ser vi förtvivlan breda ut sig i ett sargat Zimbabwe, där ett internt folkmord pågår. Samma sak i Darfur och delar av Kongo. Afrika har blivit den moderna världens avstjälpningsplats för överskottsvapen, och därmed grogrund för allsköns väpnade konflikter. Det är en skam och olycka att vapenindustrin tillåts tjäna sina blodbesudlade dollar på det sättet. I vårt närområde nermonteras demokratin i Ryssland steg för steg av Putin och hans gamla KGB-vänner. NGO:s, (non-government organisations) har sedan länge varit portförbjudna i landet. Det kritiska tänkande de ofta medför tåls inte av den auktoritära staten. Media är sedan länge i allt väsentligt kontrollerad. Regimkritiker tystas på olika sätt, antalet mördade journalister under senare år är förfärande högt. Nu slår människorättsaktivister, de som ännu finns kvar larm om en ny lagstiftning som införs. Nu skall ”motstånd mot den ryska ledningen” bli liktydigt med spioneri. Därmed är också enpartistaten återinförd och demokratin avskaffad. När enskilda västliga journalister med verksamhet i Ryssland väljer att tona ned utvecklingen, skall det vägas mot att ackrediteringsrätt att verka i landet utan tvekan påverkas av rapporteringen. En alltför kritisk rapportering ger inga nya tillstånd. Så kan också rapporteringen på sikt styras i regimens riktning. Den ryska utvecklingen nu har alltför stora likheter med den tyska på 1930-talet för att kunna viftas bort. Återstår att vänta på kommande års facit. 29.12.2008 Jarl S

Siffror..

Siffror talar, därför är dom också så viktiga i olika sammanhang. För Barack Obama och hans stab i USA måste julaftonens redovisning av det förtroende USA: s befolknings har för den tillträdande presidenten ha blivit bästa tänkbara julklapp. 82 procent av de tillfrågade i en seriöst gjord officiell undersökning förklarade att man har stor tillit till den tillträdande presidenten. Ingen tidigare tillträdande president har mötts av större tillit inför sitt tillträde på ämbetet än Barack Obama. I vårt eget lilla land redovisas också siffror. Det liberala folkpartiet är nu det näst minsta riksdagspartiet med endast 5,8 % av väljarstödet enligt en opinionsundersökning redovisad den 26.12. Tankar runt den nedslående utvecklingen redovisades i den här bloggen för en tid sen under rubriken 2,2 procent. Om målbilden för det liberala ledarskapet är att attrahera liberala medborgare, då har man missat målet grovt. Med ett rimligt mått av överlevnadsinstinkt borde det flyende väljarunderlaget leda till eftertanke, och kanske vore då en fläkt från den amerikanska valrörelsens tema (change) välgörande. 2008.12.27 Jarl S

Sedelärande historia!

Så här på julafton kan det finnas skäl att påminna om den barmhärtige samariten. Den finns i olika skepnader, men alltid med empati och medmänsklighet som kännetecken. Nedanstånede lilla skrivelse,kan få illustrera det. God Jul önskar Liberala Vindar. En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? "Han måste vara knäpp". Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare. När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon. Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång". Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket". Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille. Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen.Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen. Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke. Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium. Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal. På examensdagen såg jag Kyle. Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa: "Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", sa han. När han började, harklade han sig först och började sen prata. "Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia" Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor på väg hem. Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. "Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara". Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende. Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet. Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till det sämre. 2008.12.24 Jarl Strömbäck

Till folkbildare i studieförbundet Vuxenskolan.

När nu år 2008 skall läggas till handlingarna kommer det nog av många att upplevas som ett omtumlande år. Det amerikanska valet av ny president upplevs kanske som en möjlighet till en ny politik i vår omvärld. Å andra sidan har den ekonomiska krisen skakat om världens finansmarknader, och därmed också tryggheten på ett för många oväntat och oönskat sätt. I allt det har folkbildningen, den verksamhet vi har att värna om en given roll som mötesplats för samtal och eftertanke mellan hantverk och kompetensuppbyggnad eller bara för att bygga på det sociala kitt som är varje utvecklat samhälles livsnerv. Visst finns det mål och mening med vår färd Men det är resan som är mödan värd För oss i SV har året också inneburit förändring. Från att ha varit en udda fågel i SV-boet med ett outvecklat regionalt arbete och utan egen regionalt verksam personal, har vi nu en organisation som stämmer överens med förbundets stadgar. Det önskemål om stöd av en regional medarbetare som medarbetarenkäten 2007 så klart visade på har regionstyrelsen som ett prioriterat uppdrag fullföljt, inte bara genom anställningen av vår samordnare, utan också genom att i samverkan med Jämtland ställa en ungdomskonsulent till avdelningarnas förfogande. För mig som ordförande känns det mycket tillfredställande att vi i styrelsen har tagit de här stegen. Det har skett i nära samverkan med SV-förbundet, och under medverkan också från de av Er som hade del i rekryteringsarbetet. Ett varmt tack vill jag rikta till alla Er, ingen nämnd och ingen glömd. Slutligen, ha nu riktigt trevliga, rogivande och fina helgdagar med nära och kära. Julhelgen är kanske mer än någon annan helg den varma kärlekens, omtankens och innerlighetens helg. Vi behöver den oasen innan vardagens utmaningar så småningom pockar på igen. Med varma hälsningar 2008.12.19 Jarl Strömbäck Reg.ordförande SV-Västernorrland

Luciamorgon och mångfald

Luciamorgon, snön lyser vit på taken för att citera Viktor Rydberg. Skidterrängen lockar med härligt vita spår när väl TV: s sändning av årets luciafirande avslutats och gryningsljuset börjar skingra mörkret. 45 minuter på milen i härligt skatingföre. Det är lisa för kropp och själ, utlopp för energier och ger utrymme för goda tankar. Sverige är ett fantastiskt land. Här i norr upplever vi i år de klassiska vykortens vinter. Vit snö och någon grad kallt. Det lyser upp i vintermörkret. I Malmös sändning av Lucia kommer hon i båt med stadens ljus i bakgrunden. Det traditionellt svenska möts av mångfaldens Sverige i valet av Lucia och deltagande sångare. Det är mäktigt att tänka på den omformning som nu pågår i vårt land. Hur det invanda svenska alltmer blandas upp med mångfaldens Sverige representerat av dess invandrade medborgare. Välkommen luciamorgon, och välkommen mångfald. 2008.12.17 Jarl S

2,2 procent!

Blåklint, alltmer sällsynt i den politiska åkern?? SCB:s stora undersökning av partisympatierna som presenterades den 9.12, visar för Folkpartiet i Västernorrlands del en närmast katastrofal nedgång i partisympatier, 2,2 % enligt bifogat diagram. Siffrorna är i och för sig inte förvånande, men de är siffror för ett parti i sönderfall orsakat av maktmissbruk och brist på förnyelse. Västernorrlands läns valkrets maj 06 6,7 nov 06 3,7 maj 07 4,2 nov 07 2,7 maj 08 3,6 nov 08 2,2 Och förnyelse behövs, det amerikanska valets fokus på ”Change” visar på vilken kraft och framtidstro som gärna växer fram där nya krafter får utrymme. Också i Folkpartiet fanns ropen på förnyelse för ca 10 år sedan. Förnyelse blev det också på många håll i vårt land, men inte i delar av Västernorrland. Det är inte på riksplanet den katastrofala nedgången av partisympatier i vårt län skall sökas, den är lokalt förankrad. Med en ledning i länsförbundet som saknar intresse och förmåga att bära ut partiets politik på ett trovärdigt sätt, skapas inga resultat. Med några av länets mer misslyckade lokalpolitiker vid rodret blir styrandet ett forum för maktkontroll över partistöd och kontaktytor. Och med utnämningsmakten som medel neutraliseras och förskjuts effektivt de som kunde utgöra hot mot den rådande ordningen, samtidigt som servila tjänare belönas. Klubben för inbördes beundran får ersätta det politiskt utåtriktade arbetet. Men valberedningarna då undrar någon? Valberedningarna har makten att göra sig till del av lösningen, eller del av problemet. Om valberedningarna hade modet att se till partiets bästa skulle mycket vara vunnet. Dessvärre har trenden varit att år efter år vördsamt välja om sittande ledning. Därmed befästs bilden av ett parti utan dynamik, präglat av vänskapkorruption och maktmissbruk. De konstruktiva och profilerade krafter som partiet så väl behöver väljer andra arenor att verka från. Man väljer vem man gör drängtjänst åt. Inom kort måste valberedningen i länet börja arbetet inför årsmötet 2009. Det valet får betydelse också för valåret 2010, man byter inte gärna ledning under ett valår. Länsförbundets nuvarande ledarskap i Folkpartiet Västernorrland, liksom i vart fall i Örnsköldsviks kommun är en katastrof för partiet. Och så länge det finns en krona i partistöd att hämta, kommer de berörda inte ta ansvar sina misslyckanden. Hårda ord kanske någon kan tycka, men grundade på insikt. Och nog är det synd att ett parti med så stolta anor skall förödas av medelmåttornas tyranni. 2008.12.12 Jarl S

Härska genom söndring!

”Att härska genom att söndra” är en klassisk härskarteknik. Just i dagarna har vi fått den tekniken förevisad på ett alldeles glimrande sätt. För drygt halvåret sedan visade opinionsmätningarna på ett bedövande övertag för oppositionen över alliansregeringen. Övertaget var ca 15 % och enbart Socialdemokraterna var större än alliansen. I det läget slipades de taktiska knivarna i alliansen, och aktionen fick formen av ett återkommande angrepp på oppositionen med temat att det inte fanns något samlat regeringsalternativ annat än alliansens. Mona Sahlin och hennes rådgivare föll i fällan, och satte sig i möte med Miljöpartiets språkrör, vilka i ett regeringssamarbete med S såg framför sig ett lyft för egen del och för partiet. Vänsterns skulle i vanlig ordning få utgöra hjälpgumma var tanken. Dessvärre så funkade inte strategin, istället för en enad front demonstrerades splittringen i det rödgröna fältet på ett övertygande sätt. Och söndagens (7.12) framträdande i TV: s Agenda bekräftade splittringen. Kroppsspråket talade om aversion och motvilja, oavsett vad som egentligen yttrades. Den stora förloraren i alliansens söndringstaktik är naturligtvis Socialdemokraterna. Istället för att på ett klokt sätt, och i stil med tidigare sätt att agera, vänta in valet och gå ut med eget program och öppna för ett framtida samarbete med mittenpartierna, har S nu låst sig fast i ett politiskt träsk. Samarbetet med ett närmast religiöst fundamentalistiskt miljöparti, och ett dogmatiskt sovjettänkande vänsterparti, skrämmer bort de medelklassväljare som S med stor möda under senare år gjort till sina. Och resultatet syns redan. Från att, för att citera valoraklet Sören Holmberg, vara ”solklara favoriter” i valet 2010, är nu ställningen mellan blocken i stort sett jämn. Och Alliansen kan nu skjuta in sig på skillnaderna i synsätt i den rödgröna gruppen istället för att mötas av ett trovärdigt och starkt socialdemokratiskt parti. Begreppet ”att härska genom att söndra” har återigen bevisat sitt värde genom att flytta ett negativt fokus från alliansregeringen till oppositionen. Och i den processen också skapa stor splittring i de socialdemokratiska leden. 2008.12.09 Jarl S

Sjukvård i kris.

Sjukhuset i staden norr om skogen I ÖA har på senare tid besparingskraven på vårt sjukhus med rätta uppmärksammats och ifrågasatts. Den oro de framkallar är lätt att förstå, och rimligen borde de partier, socialdemokraterna och vänstern som i årtionden styrt och ställt i länets sjukvård i första hand ta ansvar i debatten. För egen del, och med perspektiv över de senaste 6 åren som landstingspolitiker vill jag emellertid gärna bidra med några synpunkter. De återkommande kriserna i vårt län kan med visst fog föras tillbaka till byggandet av Sundsvalls sjukhus. Det byggdes på sin tid för en beräknad befolkning om 300 000 länsinvånare. Vi är idag ca 240 000 länsinvånare och följden av den prognosmissen har hängt som ett damoklessvärd över vårt läns landsting. Dess första stora offer blev Härnösands sjukhus med det trauma både politiskt och på andra sätt som nedmonteringen av det sjukhuset medfört. Offret om man får kalla det så, har dessvärre inte löst problemen, utan de har varit ständigt återkommande och åtgärderna har ofta präglats av skattehöjningar och politisk förlamning. När jag år 2004 skrev en motion där jag eftersträvade en ”Långsiktigt hållbar struktur” på sjukhusvården fick jag också stöd för den av en samlad opposition. Majoriteten röstade emellertid ner den, rädslan för att föra den typen av diskussioner, eller rädslan för intern splittring i partiet är tydligen större än önskan att på allvar ta ansvar för de stora frågor som strukturbeslut ofta är. Istället dumpas de frågorna återkommande som besparingskrav i knäet på tjänstemän och sjukhusledningar. Resultatet av bristen på politisk ledning har fört till en intern kamp mellan sjukhusen, och en misstro mot det politiska systemets förmåga att styra, samtidigt som våra kostnader på området blivit klart större än i jämförbara landsting. I dagsläget förs i vår södra länsdel en debatt som präglas av att företrädare för Sundsvalls sjukhus gärna ser sig som förfördelade och eftersatta, och hävdar att sjukvårdens resurser i högre grad borde ges till Sundsvalls sjukhus. I själva verket får Sundsvalls sjukhus 2,2 miljarder/år medan tilldelningen till Sollefteå och Öviks sjukhus tillsammans uppgår till drygt 1,5 miljarder kronor/år. Debatten om en ”Långsiktigt hållbar struktur” i sjukhusvården behövs och åtgärder vidtas oavsett om den planerade regionbildningen kommer till stånd eller inte. Det är det politiska systemets uppgift att utifrån ett länsövergripande perspektiv och med länsmedborgarnas bästa i fokus visa ledarskap i arbetet med den frågan. 2008.12.06 Jarl Strömbäck

Decembermorgon!

Damen med de kommunala guldbyxorna Decembermorgon. Gryningen dröjer, men när väl mörkret börjar dra sig tillbaka är det dags för årets första skidtur. Snön lyser vit och ren, och spårmaskinen är ute och preparerar spåren. Mina gamla vänner från idrottsföreningens skidsektion gör ett fantastiskt bra jobb med vårt fina skidområde. Tankarna vandrar allt medan kilometrarna läggs till varandra. I ortens lokalblad (4.12) kan man just den här dagen läsa att kommunen skall satsa sig ur krisen. Det skall ske genom att 60 miljoner används till diverse eftersatta områden. Parker, cykelvägar och gator skall snyggas till. Och för att riktigt stämma i bäcken menar kommunens matmor (kommunalråd) att det är viktigt att motverka försurning och pessimism bland medborgarna. Men i politikens verklighet används inte sällan det lilla för att dölja det stora. Samtidigt som den i och för sig vällovliga satsningen på 60 miljoner sker, binder sig kommunen för drygt 700 miljoner kronor i garanti- och borgensåtaganden. Ett av kommunens bolag får 280 miljoner för att till kraftigt överpris köpa en industrikaj. Den numera riksbekanta förlustmaskinen SEKAB får en bankgaranti om ytterligare 100 miljoner SEK, och kommunens energibolag får ytterligare 350 miljoner i borgen och garanti för sin verksamhet. Konsumtionssamhället har också en offentlig dimension, och den demonstreras drastiskt i staden norr om skogen. Knappast någon stad av motsvarande storlek i vårt land har så dramatiskt ökat sina borgens-och garantiskulder som vår S-märkta stad. Nog är det aningen roande, att den överkonsumtion som försatt hela världen i gungning, inte lärt stadens ledarskap någonting? Pengar luktar inte illa, och naturligtvis finns det många som berikar sig av de kommunala miljonerna. Men kostnaderna skall bäras, och görs inte det över skatten, så kommer det som avgifter från de kommunala bolagen. Precis som med den amerikanska överkonsumtionen, är det bara en tidsfråga innan räkningen kommer. 2008.12.04 Jarl S

Förnyelse kontra bländverk!

Obamas national security team. På 2008 års första decemberdag presenterades USA; s nya säkerhetspolitiska team. Presentationen, som direktsändes via CNN till världsmedborgarna var återigen en bekräftelse på amerikansk förnyelse. Temat var att nu skulle USA samarbeta med FN, med andra demokratiska länder och rörelser med demokratisk inriktning. Allt i syfte att stärka de demokratiska krafterna, och försvaga de terrorgrupper, vilkas syfte i grunden är att störta världen ner i kaos. Den inriktning som politiken ser ut att få i världens viktigaste demokrati USA, inger fortsatt hopp för alla oss som tror på samarbete mellan länder och på det fredliga samhället. Den amerikanska direktdemokratin bär budskap med sig som också borde uppfattas av den nu arbetande grundlagsberedningen i vårt land. Det tycker i vart fall Sofia Nerbrand, ansvarig redaktör på den liberala tankesmedjan NEO. I en krönika i SvD samma dag (1.12) med titeln ”Obama hade aldrig blivit vald i Sverige”, hävdar hon att Obama aldrig kommit fram i vårt av partierna hårt kontrollerade land. Hennes uppfattning stämmer väl med den jag luftade här på bloggen för någon dag sedan. Den indirekta demokratien blir till ett stort hinder i förnyandet av det politiska systemet. Det uppmuntrar kotterier och svansviftning för partiernas ”aristokrater”, och blir därmed också korrumperande. I den debatt som nu förs, hävdar en del riksdagsledamöter rätten att få behålla höga spärrgränser i personvalen. De vill ha kvar partiernas absoluta makt att kontrollera skeendena i valen från nomineringen till provvalen till finansiering och styrning av valrörelserna. Med det synsättet blir personvalen inget annat än en skenmanöver för att dupera folk att tro att de har makt att påverka, när den i själva verket är mycket liten. Att det bländverket misslyckats visar de fallande siffrorna för den del väljare som använt sig av personvalen under valen sedan de introducerades 1998. Sofia har rätt i påståendet att Obama aldrig kunnat göra samma snabba klassresa i Sverige, men dessbättre kunde han det i en långt viktigare demokrati än den haltande svenska. 2008.12.02 Jarl S