Nyår i Mellanöstern

I Gaza rasar bränderna allt medan murarna i det som bibliskt kallades ”det förlovade landet, eller ”landet av mjölk och honung”, Israel blir allt högre och mer omfamnande. De kan ändå inte skydda mot Hamas primitiva missiler. Och de bomber och granater som nu regnar ner och dödar tjugofalt fler i Gaza än i Israel, de föder bara nya generationer av judehatare. Alla konflikters moder, den mellan palestinier och judar manifesterar sig än en gång i vapnens dån och de försvarslösas och sårades klagan. Lösningen ligger inte i att med murarnas hjälp göra Israel till ett enormt getto. Lösningen har varit snubblande nära flera gånger när ledande diplomater och kloka företrädare förhandlat om fred. De oförsonliga på ömse sidor har ändå lyckats sabotera ansträngningarna, ibland genom direkta mord som det på Yishak Rabin. Vinnarna på den här konflikten är få, vapenindustrin möjligen en sådan. Den effektivaste metoden att få slut på övervåldet vore naturligtvis att strypa alla möjligheter för parterna att skaffa vapen. En avväpnad konflikt har bara diplomatin som alternativ. Men det målet kan bara nås om omvärlden kan enas om att utmana krigshetsarna i de länder som stödjer respektive part med vapen. Skall vi lägga hoppet på en positiv utveckling som en ytterligare börda på den tillträdande presidenten i USA, Barack Obama? Att det inte är ofarligt att verka för en fredlig utveckling bland oförsonligt hatiska människor visar människoöden som de som drabbade Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Yishak Rabin. Tillåt mig citera några rader med rötterna i Vietnamkriget, under 1970-talet 40-talsgenerationens fredsprojekt. ”Nu faller natten nu faller bomberna nu brinner barnen i hekatomberna Vad ropar barnen, vad glor de på B femtitvå, B femtitvå” 2009.01.07 Jarl Strömbäck