Av och till visar SvT program som höjer sig över medelmåttan. Ett sådant, synnerligen aktuellt var programmet ”Den gäckande freden” som gick i SvT den 8/1 0ch åter den 11/1.
Programmet beskriver det omfattande arbete dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton under slutet av sin mandatperiod lade ner för att åstadkomma en fred i Israel-Palestina konflikten.
Clinton var inte den förste som försökt åstadkomma en bestående fred i området. Hans föregångare Jimmy Carter lyckades under några år få till stånd ett relativt lugn genom sina insatser i det s.k. Camp David avtalet.
De fredsansträngningarna liksom de norska initiativen i början på 1990-talet förde till att Yasser Arafat (PLO) och Shimon Peres plus Yitzhak Rabin (Israel) 1994 fick dela på Nobels Fredspris.
Det internationella samfundet bredde ut en medkänslans och förtrolighetens matta för konfliktens ledarskap, allt i hoppet om att nu skulle problemen få sin slutliga lösning. Så blev inte fallet, Yitzhak Rabin mördades, stämplad som förrädare av sitt lands extremister. Arafat återgick i sin gamla, av misstro präglade roll, rädd för att röna samma öde som Rabin.
I programmet använde Clinton själv begreppet att han användes som en marionett i förhandlingarna av den israeliska premiärministern Barak, samtidigt som han konstant misstroddes av Arafat.
I det goda syftet att ge parterna i Israel/Palestina konflikten en möjlighet till varaktig fred, tvingades Clinton, ledaren för världens ledande supermakt. i förhandlingarna sätta hela sin trovärdighet på spel utan att ändå förmå övertyga konfliktens fångar Barak och Arafat.
Det är lätt att förstå de som tvivlar på att bestående fred kan nås i konflikten Israel-Palestina. I vart fall gynnas inte en sådan utveckling av att mer av vapenmakt tillförs konflikten.
Där vapnen görs till medlet för konfliktlösning, där kommer även de utan skuld att offras.
De ledare som gör sig till konfliktens fångar har för länge sedan satt sin egen välfärd framför folkets.
2009.01.10
Jarl Strömbäck
Av och till visar SvT program som höjer sig över medelmåttan. Ett sådant, synnerligen aktuellt var programmet ”Den gäckande freden” som gick i SvT den 8/1 0ch åter den 11/1.
Programmet beskriver det omfattande arbete dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton under slutet av sin mandatperiod lade ner för att åstadkomma en fred i Israel-Palestina konflikten.
Clinton var inte den förste som försökt åstadkomma en bestående fred i området. Hans föregångare Jimmy Carter lyckades under några år få till stånd ett relativt lugn genom sina insatser i det s.k. Camp David avtalet.
De fredsansträngningarna liksom de norska initiativen i början på 1990-talet förde till att Yasser Arafat (PLO) och Shimon Peres plus Yitzhak Rabin (Israel) 1994 fick dela på Nobels Fredspris.
Det internationella samfundet bredde ut en medkänslans och förtrolighetens matta för konfliktens ledarskap, allt i hoppet om att nu skulle problemen få sin slutliga lösning. Så blev inte fallet, Yitzhak Rabin mördades, stämplad som förrädare av sitt lands extremister. Arafat återgick i sin gamla, av misstro präglade roll, rädd för att röna samma öde som Rabin.
I programmet använde Clinton själv begreppet att han användes som en marionett i förhandlingarna av den israeliska premiärministern Barak, samtidigt som han konstant misstroddes av Arafat.
I det goda syftet att ge parterna i Israel/Palestina konflikten en möjlighet till varaktig fred, tvingades Clinton, ledaren för världens ledande supermakt. i förhandlingarna sätta hela sin trovärdighet på spel utan att ändå förmå övertyga konfliktens fångar Barak och Arafat.
Det är lätt att förstå de som tvivlar på att bestående fred kan nås i konflikten Israel-Palestina. I vart fall gynnas inte en sådan utveckling av att mer av vapenmakt tillförs konflikten.
Där vapnen görs till medlet för konfliktlösning, där kommer även de utan skuld att offras.
De ledare som gör sig till konfliktens fångar har för länge sedan satt sin egen välfärd framför folkets.
2009.01.10
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar