Sjukvård i kris.

Sjukhuset i staden norr om skogen I ÖA har på senare tid besparingskraven på vårt sjukhus med rätta uppmärksammats och ifrågasatts. Den oro de framkallar är lätt att förstå, och rimligen borde de partier, socialdemokraterna och vänstern som i årtionden styrt och ställt i länets sjukvård i första hand ta ansvar i debatten. För egen del, och med perspektiv över de senaste 6 åren som landstingspolitiker vill jag emellertid gärna bidra med några synpunkter. De återkommande kriserna i vårt län kan med visst fog föras tillbaka till byggandet av Sundsvalls sjukhus. Det byggdes på sin tid för en beräknad befolkning om 300 000 länsinvånare. Vi är idag ca 240 000 länsinvånare och följden av den prognosmissen har hängt som ett damoklessvärd över vårt läns landsting. Dess första stora offer blev Härnösands sjukhus med det trauma både politiskt och på andra sätt som nedmonteringen av det sjukhuset medfört. Offret om man får kalla det så, har dessvärre inte löst problemen, utan de har varit ständigt återkommande och åtgärderna har ofta präglats av skattehöjningar och politisk förlamning. När jag år 2004 skrev en motion där jag eftersträvade en ”Långsiktigt hållbar struktur” på sjukhusvården fick jag också stöd för den av en samlad opposition. Majoriteten röstade emellertid ner den, rädslan för att föra den typen av diskussioner, eller rädslan för intern splittring i partiet är tydligen större än önskan att på allvar ta ansvar för de stora frågor som strukturbeslut ofta är. Istället dumpas de frågorna återkommande som besparingskrav i knäet på tjänstemän och sjukhusledningar. Resultatet av bristen på politisk ledning har fört till en intern kamp mellan sjukhusen, och en misstro mot det politiska systemets förmåga att styra, samtidigt som våra kostnader på området blivit klart större än i jämförbara landsting. I dagsläget förs i vår södra länsdel en debatt som präglas av att företrädare för Sundsvalls sjukhus gärna ser sig som förfördelade och eftersatta, och hävdar att sjukvårdens resurser i högre grad borde ges till Sundsvalls sjukhus. I själva verket får Sundsvalls sjukhus 2,2 miljarder/år medan tilldelningen till Sollefteå och Öviks sjukhus tillsammans uppgår till drygt 1,5 miljarder kronor/år. Debatten om en ”Långsiktigt hållbar struktur” i sjukhusvården behövs och åtgärder vidtas oavsett om den planerade regionbildningen kommer till stånd eller inte. Det är det politiska systemets uppgift att utifrån ett länsövergripande perspektiv och med länsmedborgarnas bästa i fokus visa ledarskap i arbetet med den frågan. 2008.12.06 Jarl Strömbäck