Besatthetens pris.

Begreppen lek och idrott har stor betydelse för människors utveckling både fysiskt och psykiskt. Den uppfattningen delas nog av flertalet experter. En sund själ i en sund kropp hänger i mycket samman med just lek och idrott, inte bara för barn utan också för den vuxne. Med 14 egna Vasalopp i bagaget, ett aktivt motionerande och en bakgrund som idrottsledare har jag funnit mig väl tillrätta i de sammanhangen. Just därför är det beklämmande att ta del av den besatthet som präglar följande, något omskrivna text av en ledande person på en av länets dagstidningar: ” I vår stad, ja i hela distriktet är ishockey i allmänhet och vår klubb i synnerhet oerhört stort. För vissa är klubben så viktig att det är svårt att förklara. Och när laget går dåligt mår många väldigt dåligt. Då är det inte heller märkligt att många blir frustrerade, rent ut sagt förbannade, och kräver allas avgång oavsett var personen jobbar i klubbens organisation. Styrelse, spelare, ledare, ismaskinsförare, korvförsäljare alla drabbas. Så är det, så kommer det att vara och det är ett sundhetstecken att folk engagerar sig.” Vari sundhetstecknet i ovanstående citat återfinns har jag svårt att förstå. Är det ett sundhetstecken att besattheten har tagit sig sådana proportioner, att hela identiteten hos ett samhälle för många förknippas med idrottsklubben? Är det sundhet att den uppblåsthet som ligger i den utvecklingen får många att må dåligt? När begreppen lek och idrott förvandlas till en kamp att alltid vara störst och vackrast, då har man beträtt en väg som kommer att skapa många förlorare och skada den vidsyn och tolerans som är ett gott samhälles kännetecken. I den utvecklingen har media en central roll, utan medias uppblåsta rapportering skapas inte den hysteri som i sin förlängning kan bli mer eller mindre okontrollerbar. Besattheten har också ett pris. Det är hög tid att sticka hål på myten att idrottsklubben kan utgöra samhällets ryggrad. 2009.01.03 Jarl Strömbäck