Stockholm efter 7.4

Det är nu drygt en vecka sedan händelserna i Stockholm. Dödskörningen som fick ett stort antal offer i döda och skadade, och skakade om det svenska samhället. Nu skärps kampen mellan de som vill ha ett hårdare samhälle rent generellt, och de som vill försvara den traditionella svenska samhällsmodellen.

Angreppet blev i stort också till en manifestation för vårt samhälle. Ingen enskild galning skall få rubba våra cirklar, de är oantastliga. Men i verkligheten pågår en allt tydligare skärpning av motsättningarna i samhället. Ca 10 000 personer gömmer sig i vårt land efter att ha fått utvisningsbeslut. Många av dem lever på stöd från enskilda människor och/eller organisationer. Andra utnyttjas cyniskt som billig arbetskraft av skrupelfria personer.

I det scenariot kan det vara nyttigt med en större och mer omfattande överblick på Sverige idag. Antalet invånare i vårt land passerade 10 miljoner i början på året. Av dem är Ca 2 miljoner första eller andra generationens invandrare. De allt övergripande delen av dem är strävande och arbetande samhällsmedborgare. Något 1000-tal befinner sig i den gråzon där kriminalitet i olika former är del av verkligheten.

Att i det sammanhanget göra alla invandrare till del av problemen i samhället, vilket extremhögern och delar av populismen vill göra, är helt galet. Hur skulle vårt samhälle se ut om man rensade bort de 2 miljonerna? Samhällsservicen på vitala områden skulle rasa samman. Kommunikationer och serviceyrkena bärs till mycket stor del av invandrare. Detsamma gäller också stora delar av offentlig service som sjukvård och skolor.

Naturligtvis har vi problem i vårt land som måste tacklas, i synnerhet i delar av våra stora städer. Svensk lag måste gälla på svensk mark, den kapitulation som upplevs ske i många förorter måste vändas till dess motsats. Mer av lag-och ordning där det behövs, mindre där det inte behövs. Bara så kan man möta etniticering, klanvälde och kriminalitet i förorterna.

Den svenska utmaningen finns där, men löser man inte genom att skambelägga den absoluta majoritet som blivit, och är en vital del av vårt Sverige av idag.

2017.04.19

Jarl

Alla behövs

Regnig morgon på landets västra kust. Morgon promenaden blev kort, andra aktiviteter får fylla dagen. Dagens blogg får bli en återblick till gångna tider, men först några nya rapporter.

UN har kommit med en rapport som visar att aldrig tidigare har vi i ett globalt perspektiv haft en större välfärd. Den speglas i den längsta medellivslängd som någonsin uppmätts i ett globalt perspektiv. Den visas också i den ökade välfärden i länder som också kallas tigerekonomierna i Asien, Sydamerika och delar av Afrika. Där har det öppna samhället i global mening, med alltmer av frihandel skapat arbete och välstånd i tidigare gamla feodala samhällen. Till glädje för dem, men också för oss. Välstånd skapar välstånd genom sina spridningseffekter.

Och i en annan rapport skriver ledningen för arbetsmarknadsverket att vi i Sverige behöver en invandring om ca 100 000 personer per år de kommande åren, om vi skall kunna bibehålla vårt välstånd. Så ser verkligheten ut för den som i sitt dagliga arbete ser bristerna som öppnar sig när 40-talister och snart också 50-talisterna lämnar arbetslivet. Och facken bekräftar bilden på både skolans och vårdens områden. Också näringslivet kämpar på med sin kompetensförsörjning, som man där kallar det.

Nu till historiken. I alla tiden har i vårt land förts diskussioner om vi och dom. Vi som är och skall vara de legitima, dom som inte hör hemma här och borde avvisas, och i vart fall misstänkliggöras. Den striden tycker nog en del borde höra hemma på historiens soptipp, men den återkommer återigen med stor och manipulativ kraft.

Nu är det den svarta tid som präglades av rashygien, skallmätningar och judestjärnan som tydligen lockar. Ett av våra riksdagspartier har genom en ledande företrädare motionerat om att införa register med etniskt ursprung som utgångspunkt. Så vrids klocka tillbaka nästan hundra år, och få tycks reagera.

Välfärd är bra, men kanske kan den också verka avtrubbande. Det självklara i våra egna krav och förutsättningar, blir till en marginalisering av de som inte passar in i den bilden. Så skapas motsättningar och nidbilder på samma sätt som aristokratin på sin tid såg ned på det arbetande folket.

Det finns anledning att känna ett stänk av oro över den utvecklingen. Det var i Europas kulturella center, det tyska riket som den arrogansen för drygt 70 år sedan firade sina triumfer, och fick sitt slutliga sammanbrott.

Må den tiden få bli en källa till inspiration och kunskap i kampen för fred och frihet.

2015.07.21

Jarl