Svarta Liemän

Så är dom då tillbaka skarvarna, luftens svarta liemän. De senaste veckorna har jag sett dem flyga i stort antal. Plocka grenar från de stora träden vid vattenbrynet för att sedan flyga ut till den lilla fågelskyddade ön de nu ockuperat.

Där har vi tidigare sett en mångfald av vadare och sjöfåglar häcka varje år. Nu kommer dom snart vara bortdrivna av skarvarna och den tidigare lummiga lilla ön förvandlad till en spök-ö av förvridna döende, och av vit träck täckta träd.

Så åskådliggörs också förvandling, allt är inte positivt. Nu talas om skyddsjakt på skarven, den har ingen egentlig fiende och är nu ett problem av dimensioner i många delar av landet. Fisket drabbas hårt, i Stockholms skärgård har turistfisket i stort sett dött ut, det finns inget att ta. Det har skarven redan gjort.

Här uppe i norr har den tidigare så självklara fiskenäringen i stort sett dött ut som yrke. Skälen till det är flera, sälen är ett stort problem för alla som försöker fiska med fasta redskap, nät eller fällor berättar min bror, ordförande för den spillra som finns kvar i yrket här i norr. Det är så mycket lättare att plocka fisken ur fiskarnas redskap, är att jaga själv, och tillväxten av säl fortsätter.

Det finns kanske anledning att fundera över den levande mångfald vi nog alla eftersträvar, i ljuset av de förändringar över tid som sker. Allt är inte guld som glimmar, all förändring är inte av godo.

2012.05.13

Jarl Strömbäck