Med vind i seglen.

Augustis första dag när vi lossar förtöjningarna och seglar ut. Tre generationer ombord, och förväntningarna speglas av glädje. Det är fint väder efter julis tråkiga sommar. Nu vill vi ha några somriga dagar.

På vägen mot första målet Donsö, hamnen i den södra skärgården med sin sjöfartsindustri och sina fiskebåtar skall få vårt besök. Västerhavsveckan har börjat och nu skall västerhavet firas med evenemang och traditionell marknad i hamnen.

Marstrand gästhamn i bakgrunden

Väl där får vi plats vid kaj, och inom kort har ytterligare några båtar lag till utanpå vår, på typiskt västkustmaner. Grannsämjan är god och promenader och umgänge slutar med en middag i det som en gång var det stora ishuset. Där isen till fiskebåtarna förvarades innan andra kylmöjligheter tog över den delen.

Mycket kan skrivas, seglingen upp till Marstrand blev en bitvis utmanande sådan när vinden pep i med dryga 10 m/sek. Då blev det nödvändigt att i tämligen grov sjö reva seglen för att återta kontrollen över verkligheten. Sådana är också havets villkor. Marstrand var sig likt, bara så mycket mer präglat av gästande båtar vid många bryggor. Där fladdrade flaggor från många av norra Europas länder. Och lugn och trevnad präglade människor i de många butiker som kantar kajpromenaden.

Nästa anhalt fick bli Björkö i den norra skärgården. Också den en ö med sin egen prägel. Med fler än 1500 invånare året runt, har man också den närservice som krävs för ett levande samhälle. Och även om satsningen på turismen inte är lika levande här, så är den ändå tydlig och positiv.

Över fjärdarna och genom sunden blev det så dags att avsluta 5-dagsturen. Nog är det en upplevelse att se en riktigt levande skärgård. Att uppleva vattnens E-6, med sin ständiga trafik av båtar under olika flagg  stäva på i nordlig eller sydlig riktning.

Och från Rivöfjorden, där fartyg i generationer passerat på sin färd till och från Göteborgs hamnar, ser vi konturerna över staden på avstånd. Älvsborgsbron, den stora portalkranen vid Eriksberg som utgör ett viktigt minne över stadens storhetstid som världens största skeppsbyggarstad.

På fjärden innan hamn lägger jag i dörjen. På ca 5 minuter hugger 3 fina makrillar som i fileat skick blir en superb middag någon timme senare.

En fin utflykt är slut, andra aktiviteter vänta kommande dagar. Och SD-kampanjen i Stockholms tunnelbana, leder än en gång till jämförelser med den tyska utvecklingen på 30-talet.  Men mer om det en annan gång.

2015.08.06

Jarl

Skolans vägval

Häromdagen började ett nytt skolår för 7-åringen. Hon började klass 2 och längtade efter sina kompisar. De första dagarna har också varit just så som man vill att de skall vara, hon har stormtrivts med att komma igång med skolan igen. Kanske beror det på att hon är välanpassad, har lätt för sig och har lätt att få vänner. Den glädjen hon visar smälter väl samman med egna minnesbilder från avlägsna barnaår.

Och just det är väl vad skolan skall vara när den är som allra bäst. En smältdegel av olika barn med olika etnicitet, som tillsammans i lek och allvar tillgodogör sig intryck, synpunkter och lärdom de så väl kommer att behöva i vuxenlivet. Det är viktigt att inte släcka den glöden.

Av just det skälet är skolan så som den debatteras nu vid ett viktigt vägskäl. Skall den få de resurser som krävs för att fungera väl, eller skall den besparingspolitik och byråkratiseringsprocess som gjort skolan alltmer ojämlik få fortsätta.

I det sammanhanget kan det vara av vikt att lyssna till den person som Lärarförbundet utsett till ”Sveriges bästa lärare 2012”. Hon har rötter i vårt östra grannland, och så här resonerar hon.

När jag kom till Sverige från Finland för 24 år sedan, var svenska lärare jämbördiga med sina finska kollegor när det gällde professionell frihet, lön och status.

Sedan dess har svenska lärare tappat ”allt”, samtidigt som de finska bevarat sina villkor. Finska lärare ses som professionella, arbetsgivarna litar på dem. Men här skall vi ständigt kontrolleras; att vi kommer i tid, hur vi dokumenterar, hur vi lägger upp undervisningen. Vi är professionella lärare men behandlas inte så.

Hon menar att nedförsbacken för Sveriges lärare startade med Göran Persson och kommunaliseringen. Den har lett till flera kontrollnivåer än någonsin.

Staten och kommunerna måste våga lita på att lärarna kan sitt jobb. Ibland känner jag att jag arbetar mer för skolverket än för eleverna.

Slut på citat.

Vårt framtidskapital, barnen förtjänar en skola där trivsel och respekt är ledord, och där också pedagogerna har utrymme att växa och må bra. Den proletarisering av lärarna som pågår kommer annars att rasera det svenska välfärdsamhället.

2012.08.29

Jarl Strömbäck