Uppror i välfärdslandet

Det går bra för välfärdslandet Sverige. Det säger regeringen och det säger internationella organ som granskar olika länder. Bra så, vi har dopat företag och konsumenter med en otroligt låg ränta. Vi kan producera billigt och konsumera billigt med en alltmer svällande kreditskuld. Så skapas välfärd på lån, men det finns också baksidor.

Det jäser av missnöje i välfärdslandet. Den 4 september demonstrerade vårdanställda och patientföreningar i tusental på 26 orter i landet. Protesterna gällde vårdens villkor och patientsäkerheten. Sättet att styra och se på vården och kallas “New Public Management”, har gjort ekonomin i vården styrande, inte vårdbehoven. Resultatet har blivit en nedåtgående spiral som innebär alltmer av administration och kontroll, allt mindre av aktivt vårdarbete.

Det jäser även inom polisen och rättsväsendet. Den nya organisation som sjösatts, och skall innebära en total centralstyrning av polisarbetet, har mött stora svårigheter. Personal som skall fylla rutorna i mängder av organsationscheman, finns inte på plats. Ansvariga i den nya organisationen saknas eller är otydliggjorda. Och ärenden samlas på hög eller läggs ner pga brist på utredande resurser. Men statistiken visar att brotten inte ökar i landet. Statistiken som bygger på lösan sand, då den inte tar hänsyn till de drivor av fall som aldrig registreras.

Och på skolans område är det en skriande brist på lärare så här i det nya skolårets början. Åratal av misskötsel av arbetsgivaransvaret för skolan har gjort att rekryteringen till arbetet inte fungerar. Försöken med riktade lönepåslag för särskilda lärare,(förstelärare etc), skapar osämja och dålig stämning på skolorna, och triggar en flyttkarusell där erfarna lärare som känner sig förfördelade lämnar sina gamla skolor för nya med högre löner.

Och på boendefronten behövs 100.000-tals nya bostäder för att lösa bostadskriserna, i synnerhet för unga som vill flytta ut, gamla som vill byta till lättare boende, och invandrare. Men samtidigt ligger statliga och kommunala pålagor som en våt filt över sektorn. Tillståndsgivningen är en omfattande och kostsam process. Överklagningar försenar byggena, och flyttskatten gör att flyttkedjorna inte fungerar.

Nog finns förklaringar till det uppror i välfärdslandet som startat denna tidga höst. Mer kommer säkert att komma, låt oss hoppas också med positiva gensvar.

2016.09.05

Jarl

Skolans vägval

Häromdagen började ett nytt skolår för 7-åringen. Hon började klass 2 och längtade efter sina kompisar. De första dagarna har också varit just så som man vill att de skall vara, hon har stormtrivts med att komma igång med skolan igen. Kanske beror det på att hon är välanpassad, har lätt för sig och har lätt att få vänner. Den glädjen hon visar smälter väl samman med egna minnesbilder från avlägsna barnaår.

Och just det är väl vad skolan skall vara när den är som allra bäst. En smältdegel av olika barn med olika etnicitet, som tillsammans i lek och allvar tillgodogör sig intryck, synpunkter och lärdom de så väl kommer att behöva i vuxenlivet. Det är viktigt att inte släcka den glöden.

Av just det skälet är skolan så som den debatteras nu vid ett viktigt vägskäl. Skall den få de resurser som krävs för att fungera väl, eller skall den besparingspolitik och byråkratiseringsprocess som gjort skolan alltmer ojämlik få fortsätta.

I det sammanhanget kan det vara av vikt att lyssna till den person som Lärarförbundet utsett till ”Sveriges bästa lärare 2012”. Hon har rötter i vårt östra grannland, och så här resonerar hon.

När jag kom till Sverige från Finland för 24 år sedan, var svenska lärare jämbördiga med sina finska kollegor när det gällde professionell frihet, lön och status.

Sedan dess har svenska lärare tappat ”allt”, samtidigt som de finska bevarat sina villkor. Finska lärare ses som professionella, arbetsgivarna litar på dem. Men här skall vi ständigt kontrolleras; att vi kommer i tid, hur vi dokumenterar, hur vi lägger upp undervisningen. Vi är professionella lärare men behandlas inte så.

Hon menar att nedförsbacken för Sveriges lärare startade med Göran Persson och kommunaliseringen. Den har lett till flera kontrollnivåer än någonsin.

Staten och kommunerna måste våga lita på att lärarna kan sitt jobb. Ibland känner jag att jag arbetar mer för skolverket än för eleverna.

Slut på citat.

Vårt framtidskapital, barnen förtjänar en skola där trivsel och respekt är ledord, och där också pedagogerna har utrymme att växa och må bra. Den proletarisering av lärarna som pågår kommer annars att rasera det svenska välfärdsamhället.

2012.08.29

Jarl Strömbäck