Skövlat landskap 8.

Visst är det härligt med optimism och framåtanda? Så har nog också det ledarskap resonerat, som i historiens ljus kommit att omvärderas på ett helt annat sätt. Det som är dagens halleluja-kör, blir kanske morgondagens förnekare? Så har det varit, och så kan det också bli för den som inte vill ta lärdom.

Häromdagen begåvades alla lokaltidningens läsare i kommunen norr om skogen, och kanske i hela länet med en tjock tidningsbilaga vilken i allt väsentligt var en hallelujakör till den nu rasande snabba utbyggnaden av vindkraften. En utbyggnad som får alltfler kritiker, och kanske var syftet med den mastiga bilagan, att just bemöta de alltfler tvivlande.

Att de som på olika sätt profiterar på den hårt subventionerade utbyggnaden väljer egenintresset som sin spegel är kanske inte så förvånande. Desto mer beklämmande att ledande politiska företrädare väljer samma sida.

Och för den som söker annan information än den ensidigt partiska som bilagan förmedlar, fanns mycket lite att ta del av. Expertisen inom bland annat Kungliga Vetenskapsakademin lämnas därhän, likaså de många kritiska röster som talar med erfarenhet från vindkraftens påverkan på natur och miljö. Och naturligtvis heller inget om den påverkan på människor och djur som slagskuggor och buller ger. Ett fenomen som nu alltmer intresserar läkarvetenskapen.

När galenskapen har börjat galoppera, då blundar alltför många. Priset kommer att få betalas förr eller senare. Subventionerna kommer att på sikt ersättas av priser relaterade till kostnaden för utbyggnaden, men då är det för sent att backa.

Och i rubriken talas om 3000 vindkraftverk i länet, det är 1000 fler än länsstyrelsen räknade med så sent som i november. Med den volymen skulle ca 30% av landets beräknade utbyggnad komma att ske i länet vid höga kusten? Hur kommer det sig egentligen att kommunalråd som hyllar den nya energikällan så högt, inte vill se den i sin närhet?

2014.02.12

Jarl Strömbäck

Skövlat landskap 7.

Skövlat Landskap 7.

Det är dags att återvända en stund till vindkraftsraseriet. Nedanstående text får tjäna som illustration till de besvär som drabbar massor av människor runt om i världen. Det lågfrekventa buller som förstör livsmiljön för inte bara människor, utan även djurlivet.

Till de som inte är medvetna om vad skada vindkraft kan göra.

En söndag morgon – en solig morgon. Jag vaknar av ett sus, går upp, öppnar dörren och möts av ett pulserande, svischande dånande. Jag ryggar bakåt. Dånet tränger in överallt, penetrerar mitt innersta, min oas, min tillflykt, mitt hem, mig.

Det här är inte vindkraft – det är ett övergrepp.

En lördag förmiddag – en solig höstdag med träd som skimrar i rött och gult. Jag vattnar trädgårdslandet med mina tårar. Jag vänder ner min förtvivlan i den mörka jorden. Det här är en förmiddag jag borde njuta av, men luften är fylld av ett pulserande dån. Det lämnar ingen ro, hela tiden, hela tiden, detta ssswhoff, swhoff, swhoff.

Det här är inte vindkraft – det är psykisk tortyr. 

Jag tror att vindkraft kan fungera, att det kan ge energi, inkomster till kraftbolag och markägare, och fungera att leva granne med. Men jag vet att vindkraft kan vara ett helvete att bo granne med.

Sedan december 2012 har jag och min familj fem jättelika kraftverk på höjdryggen öster om oss, 1 030–1 200 meter bort. Det är Karsholms vindkraftspark norr om Kristianstad, Skåne. Tystnaden har blåst bort och ersatts av ett genomträngande pulserande svischande. Ljudets karaktär gör att det tränger igenom vindens sus i träden, det tränger in i huset, det går inte att komma undan. Att jag och min familj inte tillhör de som drabbats värst är en mycket klen tröst.

Karsholms vindkraftspark har slagit sönder tillvaron för många boende i trakten. Det är ett övergrepp på tystnaden, på ett helt landskap, på oss. 

Kanske är det en klen tröst att nu också läkarvetenskapen börjat intressera sig för de ljudmattor vindkraften sprider över stora anstånd. Att också djurlivet påverkas har också samerna fått inse. Från det området meddelas nu att renarna inte vill gå in i vindkraftsområdena. Och spårsökning i snön inom vindkraftsområden, tyder på att de vildlevande djuren också söker sig därifrån.

Den av centern initierade, och av övriga partier omhuldade vindkraften, kommer troligen på sikt att ses som ett gigantiskt politiskt misstag. Att sedan enskilda personer, och grupper av personer berikar sig på utbyggnaden får inte skymma det faktum, att samhälle och livsmiljö i stort blir stora förlorare.

2014.02.06

Jarl Strömbäck

 

Skövlat landskap 6.

Det är -19 grader kallt när jag på morgonen den 24.1 kör till dagens gympapass. Röken står rakt upp i den vindstilla, arktiska morgonkylan. Det är en ynnest att vi har kärnkraften och vattenkraften som ger oss energi med 90 % verkningsgrad. När vindkraften står stilla och ger 0 % energi när den elektriska energin behövs som mest.

Vindkartslagen örn

Bättre än så kan väl inte skillnaden beskrivas. Men vindkraftens vänner har gjort sina val. Häromdagen fick en av dem utrymme i media, vi såg honom på TV i pälsmössa angripa vattenkraften och de vetenskapsmän inom kungliga vetenskapsakademin, som ifrågasatt vindkraftens rasande snabba utbyggnad.  Med miljöbalken som verktyg vill man nu riva upp och ompröva de tillstånd som gäller för vattenkraften. Skälen man använder är miljömässiga, men på vilket sätt blir miljön bättre av att vindkraft med usel verkningsgrad tillåts skövla enorma skogsarealer? Skall gamla synder sedan vattenkraftens utbyggnad, nu få utgöra skäl för att skövla våra skogar också? Den frågan borde vara i högsta grad relevant?

Det slutar inte där, skogarnas landskap är också hem för det som samlat brukar kallas biologisk mångfald. Växt och djurlivet sammantaget. I vindkraftssammanhang väcks inte sällan frågor om lämpligheten att bygga anläggningarna på områden där den biologiska mångfalden kan ta allvarlig skada? Det har naturligtvis irriterat vindkraftens förespråkare, vilket innebär att den utredning som nu pågår om rovdjurspolitiken, utökats med att också kungsörnarna skall tas med. I ÖA den 13.1 finns en mycket läsvärd artikel, som tar upp detta fenomen. Följande citat talar sitt tydliga språk:

En av regeringens vindkraftssamordnare uttrycker att artskyddet är det största hindret för vindkraftsetablering där man nu jobbar hårt för en förändring av artskyddet. Förekomsten av kungsörnar är ett exempel, eftersom där har några vindkraftsetableringar fått avslag i miljödomar.

I takt med att kritiken mot vindkraften ifrågasätts, ökar tydligen desperationen hos dess vänner och profitörer. Att man angriper den billigaste energikällan vi har, vattenkraften är exempel på det. Att man nu vill kraftigt begränsa skyddet för hotade arter, till fördel för vindkraften, talar sitt tydliga språk?

2014.01.24

Jarl Strömbäck  

Skövlat landskap 5.

Varför hör vi inga protester från skogarnas folk, var frågan i föregående blogg? En rimlig förklaring finns i de arrendeavtal som vindkraftens företrädare använder sig av för att köpa stöd och rätten att uppföra vkv-en.

Jag bläddrar i det 13 sidiga dokumentet avseende den anläggning om 48 VKV som skall byggas kommunen norr om skogen. Ett dokument som troligen är standardiserat, och därmed stilbildande också på andra platser man bygger vindkraft.

Enligt dokumentet garanteras markägaren 4 % av den åriga bruttointäkt varje VKV drar in, dock minst 100 000 sek/VKV och år, troligtvis väsentligt mer.

 För att överbrygga motsättningar bland skogarnas folk, har man infört begreppet vindupptagningsområde. Det innebär att alla som har mark inom 400 meter från ett VKV, också erhåller ersättning för ”den vind” man levererar in till vkv-en.

Skogsskiftena i våra bygder är genom arvsskiften ofta små och splittrade. Det innebär att också de med små skiften genom konstruktionen av avtalen får del av intäkterna, exploatören får det stöd som man eftersträvar.

Avtalet är skrivet på 35 år, vilket innebär att väldigt många av skogens män och kvinnor kommer att få en god basförsörjning under många år framåt. Avtalen är med största säkerhet förhandlade med ledande företrädare för skogsägarna, vilket förklarar bristen på kritik från det hållet.

Finns det anledning till kritik då? Låt oss först konstatera att samtidigt som skogsägarna får betalt för att upplåta sin mark, utgår ingen som helst ersättning till kommunen som sådan. Detta bekräftat i en interpellationsdebatt med det ledande kommunalrådet. Den byapeng som marknadsförs via media, är på sin höjd någon enstaka promille av VKV intäkter, att jämföra med skogsägarnas intäkter. Och de som saknar skog, men är berörda som närboende eller på annat sätt av vkv-en, får ingen som helst kompensation.

Vidare gäller följande enligt avtalet ”Efter byggstart äger Arrendatorn rätt att överlåta samtliga rättigheter och skyldigheter i detta avtal till tredje part.”

Med andra ord är svensk skogsmark, väldiga arealer förvandlade till öppen handelsvara på en totalt global marknad. Hur de riskkapitalister som då kommer in kommer att agera, kan bara framtiden utvisa. Men en rimlig erfarenhet, är att den sortens folk flyr den dagen kostnaderna blir högre än intäkterna.

I definitionen för hållbarhet brukar man använda begreppet, att god hållbarhet innebär att man tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov.

Gör man det med den nu rasande snabba vindkraftutbyggnaden?

2014.01.21

Jarl Strömbäck

Kommunal gunstling

 

På senare tid har kommunens norr om skogen välvilja att ge sitt hockeylag ytterligare 90 miljoner i stöd över 10 år, väckt mycket känslor. För att tydliggöra beloppet bör man sätta in det i ett större kommunalt sammanhang. Av det skälet vill vi delge läsarna en del ytterligare information vi hoppas kan bidra till större förståelse av det som nu sker.

Vid färdigställandet av kommunens nya Arenan 2006 fick ägaren/klubben ett 25-årigt avtal med kommunen som innebär att föreningen får ett bidrag som startade med 5,3 miljoner/år och med en årlig uppräkning om 2%. Avtalet gäller oberoende av vad föreningen presterar sportsligt, och innebär att den sammanlagda summan blir Sek=175 miljoner. Det motsvarar ungefär kostnaden för byggandet, om man bortser från de väl tilltagna offentliga stöd som kom bygget till del.

I klubbens senaste årsredovisning är räntekostnaderna för drygt 6 miljoner Sek. Det årliga bidraget enligt avtalet är också drygt 6 miljoner Sek. Med andra ord täcker kommunens bidrag föreningens/Arenans kapitalkostnader.

Den helt dominerande kostnaden i klubbens årsbokslut är lönekostnaderna. De är i senaste årsbokslut mer än 77 miljoner. Så frågan vi alla borde ställa är, varför skyller man kostnaderna på Arenan, som vad avser låneräntorna täcks av kommunens stöd?

En annan aspekt är relationen till andra föreningar. I kommunen påstås vi ha ca 700 föreningar. Av dess får 258 föreningar, idrott-kultur-handikapp etc, stöd/bidrag i någon form, i huvudsak via kultur och fritid.

Det sammanlagda stödet till dessa föreningar är drygt 18 miljoner. Stöden till klubben redovisas endast med ett marginellt litet belopp här, man har tydligen en särskild fil för relationerna med Föreningen.

Att klubben har haft en gräddfil in till den politiska ledningen i kommunen framgår väl av det politiska ledarskapets handlande och prioriteringar. De bedyranden om det riskfria i att satsa på den stora nya Arenan, istället för att bygga om gamla Kempis för halva kostnaden, visar nu sitt verkliga ansikte. Och medborgarna förväntas i vanlig ordning gapa och svälja.                               

Jarl Strömbäck                                      Peter Byström

SPI Välfärden