Folk är inte dumma. Om de krav som ställs på somliga, i andra fall motsvaras av en överväldigande offentlig generositet uppstår rimligen frågan om vilka värderingar som återspeglas i det handlandet?
I sin krönika den 9.6 tar Ulf Eklund upp idrottens dilemma i skuggan av det stora elitlaget. Den debatten florerar fritt mellan skål och vägg, men kommer mera sällan till uttryck i det offentliga. För vem vågar ta striden för de små föreningarnas villkor, när det offentliga samhället står på tå för elitklubben? När beroendet av det offentliga stödet är det halmstrå som bredd-och ungdomsverksamheten är i så stort behov av, och därmed också välviljan från de bestämmande.
Den klubbfunktionär vars alternativ är ideellt arbete och ett blygsamt kommunalt föreningsbidrag kan ju samtidigt se hur miljoner av offentliga medel slussas som stöd till elitklubben samtidigt som dess spelare avlönas med statsrådslöner.
Samtidigt som väldiga summor av offentliga medel investerats i det nya hockeytemplet av offentliga medel, brottas den lilla klubben med ständiga krav på betalning för hyror och andra kostnader, klyftan mellan de som får och de som avkrävs alltmer av frivilligt och oavlönat arbete ökar. Lägg till det personliga ansvar som följer med en styrelsepost, och slutsatsen är ganska enkel. Det offentliga samhället får som det vill, och markerar det genom de signaler man ger.
Det ligger ett mått av tragik att i ortstidningen se det ledande kommunalrådet vid den sista hemmamatchen utspökad i klubbdräkt likt ett enfaldigt spektakel. När behovet av självhävdelse blir så stort att det övergår till enfald, då övergår nyttan till att bli en belastning på sikt. Att de små klubbarna nu får allt svårare att driva sin verksamhet och finna ledare för dem är inte konstigt. Det är en direkt följd av de prioriteringar som gjorts under en följd av år.
Folk är inte dumma!
9.6.2007
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar