Politiken bygger i sin demokratiska form på
kompromisser och anpassning. Det är både en styrka och en svaghet. Styrkan i
det att olika synpunkter kan komma upp och begrundas. Svagheten i att också
djupt olyckliga beslut kan drivas igenom av många olika skäl. Inte minst det
att politiken har oftast en påtaglig långtidsverkan, de beslut som fattas idag,
ger effekter som visar sig först på många års sikt.
Där någonstans landar också den fråga som nu i global mening börjar framstå som den allra hetaste just nu, nämligen klimatet på vår gemensamma planet.
En drivande person och katalysator har blivit tonåringen från Sverige Greta Thunberg, som med sin spegling i media, och offentlighet nu påverkar dagordningen på högsta nivå. Hennes tal i FN vid öppnandet av dess klimatkonferens 23 augusti, har analyserats och diskuterats. Och i de flesta fall mötts av stor respekt, något som det också förtjänar.
Den rörelse som hon startat,”Fridays for future”, med dess demonstrationer i 170 länder runt om på vår planet, är en enastående manifestation till stöd för en stabilisering av klimatet, och stopp för de klimatförändringar som också en majoritet av vetenskapssamhället varnar för.
Likväl skall de kraven brytas mot de realpolitiska verkligheter som gäller runt om i världen. En kraftig inbromsning av konsumtionen skulle göra miljoner människor arbetslösa i länder som har ett stort behov av dessa arbetsplatser. Utvecklingsländer skulle se sina industrier på olika områden få läggas ner, och folkvandringar mot mer priviligierade områden skulle bli följden.
Samtidigt gör det förhållandet att klimat och väder, allt eftersom det försämras, kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, om nu vetenskapens majoritet får rätt i sina bedömningar. Också det kommer att leda till folkvandringar mot områden med bättre levnadsvillkor.
Kommer då de länder som fortfarande lider mindre av förändringarna att öppna sina gränser för de som flyr dem? Inget i den nuvarande utvecklingen tyder på det. Så i allt detta hamnar politiken i den paradox som brukar kallas moment 22.
Finns överhuvudtaget möjligheterna att möta kraven?
2019.09.28
Jarl S
Där någonstans landar också den fråga som nu i global mening börjar framstå som den allra hetaste just nu, nämligen klimatet på vår gemensamma planet.
En drivande person och katalysator har blivit tonåringen från Sverige Greta Thunberg, som med sin spegling i media, och offentlighet nu påverkar dagordningen på högsta nivå. Hennes tal i FN vid öppnandet av dess klimatkonferens 23 augusti, har analyserats och diskuterats. Och i de flesta fall mötts av stor respekt, något som det också förtjänar.
Den rörelse som hon startat,”Fridays for future”, med dess demonstrationer i 170 länder runt om på vår planet, är en enastående manifestation till stöd för en stabilisering av klimatet, och stopp för de klimatförändringar som också en majoritet av vetenskapssamhället varnar för.
Likväl skall de kraven brytas mot de realpolitiska verkligheter som gäller runt om i världen. En kraftig inbromsning av konsumtionen skulle göra miljoner människor arbetslösa i länder som har ett stort behov av dessa arbetsplatser. Utvecklingsländer skulle se sina industrier på olika områden få läggas ner, och folkvandringar mot mer priviligierade områden skulle bli följden.
Samtidigt gör det förhållandet att klimat och väder, allt eftersom det försämras, kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, om nu vetenskapens majoritet får rätt i sina bedömningar. Också det kommer att leda till folkvandringar mot områden med bättre levnadsvillkor.
Kommer då de länder som fortfarande lider mindre av förändringarna att öppna sina gränser för de som flyr dem? Inget i den nuvarande utvecklingen tyder på det. Så i allt detta hamnar politiken i den paradox som brukar kallas moment 22.
Finns överhuvudtaget möjligheterna att möta kraven?
2019.09.28
Jarl S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar