Högsommardag

Strålande högsommarvärme i hela vårt land och stora delar av Europa. Badstränderna är fulla av folk, och i skärgården söker båtfolket sin svalka i havet. Det är sommar så som man vill ha den, åtminstone ett kortare tag. Sedan tar värmen ut sin rätt och behovet av svalka blir större.

I klimatkrisens kölvatten diskuteras återigen vad som är tillfälligheter, och vad som är delar av en kritisk utveckling. För de som är beroende av klimatet, exempelvis de renskötande samerna, är budskapet klart. Vi går mot klimatförändringar som berör också dem på ett avgörande sätt när det gäller möjligheterna att söka föda för sina hjordar, inte minst vintertid.

Det ymniga snöandet den gångna vintern, med snödjup på ca 4 mtr, är också del av detta. Det finns en baksida också av att kunna åka skidor i midnattssolens glans norr om polcirkeln.

Och ute i den stora världen kämpar de ekonomiska följderna av Covid-19, med de medicinska när det gäller hur man skall hantera pandemin. Och WHO, den organisation som är satt att övervaka den typen av utveckling, blir alltmer ifrågasatt. Kriser söker sina ansvariga, varhelst man vill finna dem.

Att Kina lyckats så bra med att skriva ner sin roll, är i det sammanhanget märkligt. Det är trots allt där som allt startade, och en världsbefolkning nu kämpar med följderna allt medan de erkänt avlidna nu överstiger 500.000, och de som inte registrerats för Covid-19, men också gått bort på grund av den, troligen är ännu större.

Mänsklighetens vurm för förnekelse är stor vare sig det gäller klimat eller pandemi. Skillnaden ligger kanske ändå i att ansträngningarna att stoppa pandemin är större än entusiasmen för att kontrollera och anpassa oss till klimatförändringarna.

Dags nu för undertecknad att ansluta till den skara som denna dag, med beräknade temperaturer på +30 i skuggan, söker svalka på havet.

2020.06.27

Jarl S

Moment 22 i politiken

Politiken bygger i sin demokratiska form på kompromisser och anpassning. Det är både en styrka och en svaghet. Styrkan i det att olika synpunkter kan komma upp och begrundas. Svagheten i att också djupt olyckliga beslut kan drivas igenom av många olika skäl. Inte minst det att politiken har oftast en påtaglig långtidsverkan, de beslut som fattas idag, ger effekter som visar sig först på många års sikt.

Där någonstans landar också den fråga som nu i global mening börjar framstå som den allra hetaste just nu, nämligen klimatet på vår gemensamma planet.

En drivande person och katalysator har blivit tonåringen från Sverige Greta Thunberg, som med sin spegling i media, och offentlighet nu påverkar dagordningen på högsta nivå. Hennes tal i FN vid öppnandet av dess klimatkonferens 23 augusti, har analyserats och diskuterats. Och i de flesta fall mötts av stor respekt, något som det också förtjänar.
Den rörelse som hon startat,”Fridays for future”, med dess demonstrationer i 170 länder runt om på vår planet, är en enastående manifestation till stöd för en stabilisering av klimatet, och stopp för de klimatförändringar som också en majoritet av vetenskapssamhället varnar för.

Likväl skall de kraven brytas mot de realpolitiska verkligheter som gäller runt om i världen. En kraftig inbromsning av konsumtionen skulle göra miljoner människor arbetslösa i länder som har ett stort behov av dessa arbetsplatser. Utvecklingsländer skulle se sina industrier på olika områden få läggas ner, och folkvandringar mot mer priviligierade områden skulle bli följden. 


Samtidigt gör det förhållandet att klimat och väder, allt eftersom det försämras, kommer att göra stora delar av jorden obeboelig, om nu vetenskapens majoritet får rätt i sina bedömningar. Också det kommer att leda till folkvandringar mot områden med bättre levnadsvillkor.

Kommer då de länder som fortfarande lider mindre av förändringarna att öppna sina gränser för de som flyr dem? Inget i den nuvarande utvecklingen tyder på det. Så i allt detta hamnar politiken i den paradox som brukar kallas moment 22.

Finns överhuvudtaget möjligheterna att möta kraven?

2019.09.28

Jarl S

Stormvindar

Det är inte bara i ekonomierna i världen det blåser stormvindar. Inte bara i ekonomiskt och politiskt skakiga kommuner med tvivelaktigt krismedvetande.

När julhelgen 2011 läggs till handlingarna så kommer även det blåsiga vädret att finnas med. Stormvindar har rivit bryggor och båthus, fällt träd och släckt ljusen i 10-tusentals hus. På egen tomt fälldes ett par kraftiga tallar som en kanske nyttig påminnelse. Bara stormen ”Dagmar” drabbade 200.000 hushåll och ställde tågen i stora delar av landet. Så vilka frågor ställer det?

Finns en klimatförändring eller är den ett hjärnspöke? Kanske var det frågor som borde ställas till de högt betalda delegater som för kort tid sedan sågs i Durban för att diskutera frågan. För dem tycks frågan vara alltför stor för att tas på allvar?

Under tiden får vi se folkvandringarna öka från de områden som drabbas värst, till de som likt Sverige ännu kan hantera utmaningarna. Men på sikt kommer vi alla få dela på bördorna.

2011.12.27

Jarl Strömbäck