En skola i Enskede, luciatid och advent,
fredens och fridens tid innan jul. I en av skolans samlingssalar sitter en
17-åring och pluggar. Han är ambitiös, kommer från ett land där skolgång är en
ynnest som långt ifrån alla får. Han förstår värdet av den möjlighet till
nystart i livet som uppehållstillståndet han fått i vårt land innebär.
Bakom honom smyger en 16-årig elev fram. En
elev som länge uppträtt aggressivt på skolan. Han är beväpnad med en stor kniv
som han hugger den studerande pojken i ryggen med 7-8 gånger samtidigt som han
säger sov gott, sov gott. En annan elev som försöker stoppa attentatet får
skärskador i handen.
Skolans ledning var väl medveten om den
angripande elevens aggressiva beteende, han hade uppträtt våldsamt mot elever
tidigare. Och man får inte tala om etnicitet, som om den inte existerade. Så
blundar ledarskapet alltmedan våldet eskalerar.
Nu talas om att “pojken” mått dåligt, som om
det vore en förmildrande omständighet. Och med den sociala lagstiftning vi har
blir “straffet” för mordet troligen mycket kort om ens något. Det talas vitt
och ofta om sänkt rösträttsålder, det borde kanske talas än mer om brotts
myndighetsåldern. När kriminaliteten kryper allt längre ner i åldrarna, måste
också lagstiftningen följa med.
Föräldrar miste en son, vänner en kamrat och
vårt land en person som kanske givet hans engagemang, kunde blivit en stor
tillgång för vårt land. Och den förklädda rasismen skördade ännu ett i grunden
helt oskyldigt offer.
Något
annat motiv kommer man inte finna.
2017.12.15
Jarl
