Från att vara kronjuvel i den statliga
företagsgruppen, till att bli ett förlustföretag. Från en kassako
som levererade miljardinkomster till medborgarnas välfärd, till
att bli ett problemföretag, på i stort sett alla områden, det är
en trist utveckling för anrika Vattenfall.
Allt började med den hybris som
skapades runt EU-inträdet. Sverige skulle bli en stor och viktig
spelare i det europeiska samarbetet. Våra tillgångar skulle bli en
del av europas tillgångar. Och som det snälla folket i nord låt vi
oss plundras.
Samtidigt som kolet skulle utfasas som
energikälla i Europa av miljöskäl, köpte Vattenfall
brunkolsanläggningar för mångmiljardbelopp. Anläggningar man nu
försöker bli av med efter stora avskrivningar.
Man köpte upp det holländska
gasföretaget Nuon, en svindyr affär som också blivit en våldsam
förlustkälla, och tung börda att bära. Och den kassako som
Vattenfall en gång var är nu i stort ett plundrat skal, som kämpar
för sin överlevnad och inte förmår ge ägarna/medborgarna någon
avkastning till välfärdsarbetet.
Vägen till allt detta har det
politiska ledarskapet störst ansvar för. Det är där
ägardirektiven skrivs, och därmed inriktningen för företaget. Den
förre näringslivsministern Maud Olofsson är i det sammanhanget
Vattenfalls baneman no 1, som drivande i den process som ledde till
Nuon-affären, och också engagemanget i vindkraften.
Vattenfalls dilemma blir på så sätt
också folkets dilemma. En utomordentligt väl fungerande energimix
av vattenkraft och kärnkraft, helt koldioxidfri, förvandlas nu allt
mer till ett gungfly av osäkerhet och kostnader i takt med att den
olönsamma vindkraften subventioneras, och kärnkraft och vattenkraft
skattebeläggs allt mer.
Arvet från de kloka politiker som
byggde energimixen för årtionden sedan, skrotas nu bit för bit av
i grunden okunniga lekmän och kvinnor, som kallar sig politiker. Vi
får vad vi förtjänar, och i takt med nedmonteringen av välfärden
som blir resultat av detta, kommer också legitimitet och
sammanhållning i samhället i stort att urholkas.
Partier som SD har sin grogrund i det
missnöje som etablerade partier skapat. På så sätt undergräver
den demokratiska rörelsen sin egen legitimitet, och bäddar för
helt andra ledarskap.
2016.11.03
Jarl
