Häromdagen (28.2) visade SvT en
dokumentär över Boris Nemtsov, den ryske regimkritiker som brutalt
mördades för ett år sedan i centrala Moskva. Ett politiskt mord
vars beställare utan minsta tvekan kan ledas till det ryska
ledarskapet, och därmed Putin.
I dokumentären gavs också en mycket
bra tillbakablick över rysk utveckling under de senaste 20 åren,
där Nemtsov under en tid som vice president under Jeltsin-tiden var
en av landets ledande politiker.
I dokumentären intervjuades ett antal
personligheter med god insyn i rysk politik, i samtliga fall menade
man också att mordet på Nemtsov, liksom tidigare Anna Politkovskaya
och Alex Litvinenko inte kunnat ske utan sanktion från den ryska
ledningen.
I den historiska tillbakablick som gavs
fick vi också se en svårt sjuk Boris Jeltsin överlämna
ledarskapet av den ryska nationen till en för rysk allmänhet då
totalt okänd Vladimir Putin. En person som utan tvekan är en
marionett för starka och dolda krafter med sin bas i den ryska
säkerhetstjänsten, förut KGB, nuvarande FSB.
I de kretsarna är inget heligt om det
helgar målen, det fanns starka belägg för att den sprängning av
hyreshus i Moskva med omfattande förstörelse och civila dödsoffer
som skedde strax efter Putins tillträde var ett verk av FSB för att
förstöra den fredsöverenskommelse med tetjenerna som Jeltsin och
Nemtsov arbetat fram. Sprängningen påstods vara gjord
av tetjener, och blev den ryska ledningens motiv för att militärt
krossa de tetjenka frihetssträvandena.
I strid mot den ryska konstitution som
skapades efter sovjetstatens fall, har också all opposition kvästs.
Dess plattformar i media övertagits av regimens handgångna män och
kvinnor, och oppositionens ledarskap har antingen skrämts till
tystnad, eller för sin egen säkerhets skull flytt landet.
Boris Nemtsov var ett lysande ljus i
det ryska politiska mörkret. Han vägrade att låta sig
komprometteras eller skrämmas. Den utmaningen tålde inte
maktapparaten. Samma maktapparat som efter Tetjenian gav sig på
Georgien, Krim och Ukraina. Och som nu valt sida i den syriska
konflikten, nämligen att stödja massmördaren Al-Assad.
Dokumentären om Nemtsov var välgjord
och bör ses av alla som har ett intresse för vad som pågår i vår
politiska närhet, och är intresserad av att läsa dess tecken.
Kolla på Svt Play under rubriken dokument utifrån.
2016.03.01
Jarl
1 kommentar:
Detta är en av mina 26 insändare till lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda, sedan augusti 2015, som inte publiceras. Idag publicerar ÖA endast inlägg undertecknade av socialdemokratiska företrädare som då hyllar Stefan Löfvéns fantastiska ledarskap och inlägg rörande den stora betydelsen av massinvandringen för Sveriges framtid.
Medborgarskapet? Är det för vem som helst, som säger att hon eller han vill bli medborgare? Eller skall medborgaren, medborgarskapet och kopplingen till det land man som medborgare blir en del av vara något speciellt – något som verkligen föranleder ett kalas på nationaldagen då man firar de nya medborgarna…?
Abeba Aregawi har vunnit medaljer och titlar åt Sverige men medborgaren Aregawi har enligt egen utsago, när Skatteverket nu kräver in skatt till samhället, aldrig bott i landet där hon har fått sitt nya medborgarskap. Abeba Aregawi har intervjuats av svensk TV och svensk radio efter någon seger där eller en andraplats här, men aldrig i en intervju på uteslutande det svenska språket. Aldrig. När man har sett Aregawi stående där i rampljuset har vi andra medborgare, och andra TV-tittare fått se en framgångsrik löperska i gult och blått som sett frågande ut bara av att höra “Hej” eller den svenska sportjournalistens standardfras “Hur känns det?”
Men jag vill inte skjuta in mig på Aregawi, hennes icke-boende i Sverige, hennes icke-existerande kunskaper i svenska eller noll koppling till det land hon har sprungit mil efter mil för att representera. Jag vill skjuta in mig på det faktum att jag bor i ett land som nedvärderat medborgarskapet till något som någon – vem som helst – kan få med i ett paket Kelloggs frukostflingor. Du behöver inte kunna språket, du behöver inte vara ostraffad – allt som krävs är att du har bott i Sverige några år. Krav på anpassning till lagar, regler, kultur, språk finns inte heller i det kravlösa Konungariket. Att ställa krav på folk ligger inte för Sverige. Hellre än att ställa krav på den blivande medborgaren så delar vi ut medborgarskap till nästan alla som vill ha det, av en eller annan anledning. Det kan väl inte vara rätt?
Medborgarskapet skall vara något som man har förtjänat, något för de som verkligen vill vara delaktiga i samhällsbygget, som accepterar Sveriges lagar och regler, som kan det svenska språket och som väljer att prioritera ner dåtiden för nutiden och framtiden. Det är då man förtjänar att vara en del av den gemenskap som är vi – Sverige. Tillsammans.
Abeba Aregawi blev medborgare utan att ha bott i Sverige, utan att kunna språket. Aregawi har med medborgarskapet rösträtt i våra demokratiska val och är därmed en del av oss som med vårt tyckande och tänkande vill vara med om att forma framtidens Sverige. Aregawi har aldrig bott här, på riktigt. Aregawi kan inte språket. I fall ett är Aregawi sannolikt hyfsat unik. I fall två är inte Aregawi unik på något sätt alls. Språket är ett av de kitt som borde hålla ihop ett land, en nation av medborgare.
Melodifestival från Gävle lördagen den 27 februari. Sveriges Televisions flaggskepp och en av de största produktionerna. Programledaren Gina Darawi och hennes side-kick Sarah Dawn Finer skall tydligen göra om den svenska nationalsången, med inslag av andra språk än det som nationalsången borde innehålla. Det är en sång som precis som språket, kulturen och värderingarna borde förena – men som nu får en motsatt effekt, i total motsats till intentionen inbillar jag mig.
Nu får vi inte längre leva och dö i Norden. Nu handlar det om att leva och dö på Jorden. Norden är en del av Jorden. Vår del av Jorden, för medborgaren i Sverige och våra grannar. Det är vår del, som är en så attraktiv del av Jorden att folk flyr hit – söker sig hit. Kan vi inte få vara stolta över det ens? Eller skulle det också vara alldeles för krävande…?
Harald Öberg / Örnsköldsvik
Skicka en kommentar