Makten o bulvanerna 17.

Dags för ännu ett avsnitt i granskningen av vår tids äldrevård, och med fokus på vem som styr, och på vilka grunder?

2013.09.29

Jarl Strömbäck

Har samhällets företrädare verkligen förstått sin roll inom äldreomsorgen?

Att rent intellektuellt förstå sin roll är nog inte problemet.

Det handlar snarare om att det utvecklats en kultur ibland såväl tjänstemän i kommunala förvaltningar, statliga myndighetsanställda samt politiker av olika slag som bäddat in dem i en mycket speciell syn på myndighetsutövning.

Ett förhållningssätt som bjärt kontrasterar medborgarnas förvissning om att samhällets företrädare alltid och under alla omständigheter skall företräda medborgarna, även då de blivit pensionärer.

Man kan fundera ett slag vad som ligger bakom den skeva synen om att samhället alltid skall försöka uppfostra och tillrättavisa medborgare genom livet ända upp och in i pensionsåldern.

Uppbyggnaden av alla möjliga och omöjliga myndigheter under några årtionden har utvecklat en uppfattning att samhället behöver skyddas mot olika former av överträdelser mot de regler som samhället av någon outgrundlig anledning finner skyddsvärda.

Sålunda har vi numera ca 500 statliga myndigheter och till dessa kommer alla kommunala instanser med myndighetsstatus. Då är alla statliga verk oräknade.

Om svensken nu ändå är så auktoritetsbunden och aldrig på allvar vågar ifrågasätta samhällets myndighetsutövning så kan man ju fråga sig varför antalet myndigheter ständigt växer?

Innebär detta att samhället känner sig hotade av sina medborgare alldeles oavsett om det är företagare, vanliga Svenssons eller gamla och sjuka?

Denna paradox kan man grubbla på en stund men alldeles uppenbarligen så känner sig samhället nödgade att anställa alltfler människor för att utöva myndighet över sina medborgare, inklusive de gamla, sjuka och svaga.  

4 Det pågår ett Svarte Petter spel mellan riksdagspolitiker och kommunala politiker där den kommunala nivån känner sig klämda av bristande resurser och egen oförmåga att lösa sina olika myndighetsuppdrag som de trots allt är ålagda att sköta. Resultatet blir en alltmer tilltagande utbyggnad av myndighetsfloran som i många fall ägnar sig åt rena rättsövergrepp på medborgarna. Ställ högre kompetenskrav på politiker och då i synnerhet på de kommunala politikerna.

Hur skyddar vi gamla mot välfärdssamhällets illvilliga marodörer?

Men snälla nån så illa kan det väl inte vara att vi behöver skydda våra gamla mot samhällets olika företrädare, kanske någon invänder?

Rättsövergreppen i fallet med Mariana Norberg skvallrar om att vi alla nog måste inse att frågan är berättigad.

Utan att hemfalla åt konspirationsteorier kan vi alla fall se hennes bedrövliga exempel som ett bevis på vad samhället trots allt kan åstadkomma.

Då samhället och dess företrädare i lugn och ro samt i bästa samförstånd med varandra tillåts sätta någon under ett oinskränkt förvaltarskap enbart för att på ett bekvämt sätt slippa anhörigas ifrågasättande så har myndighetsutövandet nått en ny lågvattennivå.

Att låta en 88 årig lätt dement kvinna bli av med samtliga sina medborgerliga rättigheter, förutom rösträtten, för att samhällets myndighetsutövare skall kunna fortsätta missbruka sin makt bevisar bara att dess företrädare helt har missat sin grundläggande uppgift, d.v.s. att skydda sina medborgares intressen och inte främst sina egna.

5 Så länge inte politikerna i Riksdagen gör en genomgripande förändring av lagstiftningen (främst Föräldrabalken) som styr t.ex. frågan om ställföreträdarskap, typ förvaltare, så måste man temporärt inrätta särskilda domstolar som hanterar dessa, för den personliga integriteten, så viktiga frågorna. Inte minst hanteringen av Alice Babs sätter ju fingret på detta.

http://al-lodenius.com/2013/04/20/att-begrava-en-levande-sangerska/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14342327.ab