Den politiska vår som länderna i Nordafrika och mellanöstern nu genomgår är anmärkningsvärd och glädjande. Det är steg bort från den feodala staten, där klantänkandet har styrt politiken. Det är också väldigt glädjande för alla de som ser tankens frihet som viktig, liksom mötes och yttrandefriheten. Skall vi få se den utvecklingen sprida sig än mer?
På DN debatt 2.9 tar den gamle vännen Ove Bring, numera folkrättslig expert upp frågan om relationerna mellan Israel och Palestina. Nog är det märkligt att den politiska varböld som har funnits i de relationerna inte kunnat lösas under alla dessa år. Och priset frö det kommer också Israel att få betala. Den gloria av medkänsla det judiska folket med rätta fick av en hel värld efter händelserna under andra världskriget, har men nu genom sitt handlande på olika sätt själva valt att kasta bort.
Allt färre är de som väljer att helt Stödja ”den enda demokratin” i området. En demokrati för övrigt som nu ifrågasätts av själva den judiska befolkningen i landet. När Bring nu ratt ställning för att Sverige skall erkänna staten Israel så gör han de mot bakgrund av de stats- och folkrättsliga regelverk som finns i sådana här fall på den internationella arenan.
Eller med utdrag ur artikeln:
FN-stadgans princip om folkens självbestämmanderätt har länge varit direkt tillämplig på situationen i Mellanöstern. Den judiska befolkningen i det brittiska mandatet Palestina kunde förverkliga sin självbestämmanderätt genom utropandet av staten Israel 1948. Alltsedan dess har den arabiska befolkningen i Palestina strävar efter en liknande utveckling för egen del.
Palestina är idag erkänt som stat av 125 länder, men inte av FN trots att man uppfyller FN-stadgans kriterier för att få ett sådant erkännande. Den låsning som det här innebär blir på sikt omöjlig för omvärlden att hantera. Kan man i en alltmer demokratiskt omvärld leva i ett land som med murar förvandlat sig självt till ett fängelse, en självskapad concentration-camp?
Ödets ironi grinar onekligen det judiska folket i ansiktet, om man inte snart vänder blad och söker den lösning på grannkonflikten man så länge har undvikit, nämligen en väl förankrad tvåstatslösning.
Tack för din skrivning på DN-debatt Ove.
2011.09.04
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar