Upp som en sol, ner som en pannkaka heter ett svenskt gammalt ordstäv. I amerikansk tappning blir det ”The higher they rise, the harder they fall”. Sällan har de ordstäven fått större mening än i de händelser som under senare delen av hösten avslöjats i Örnsköldsvik. Framgångskommunens klämkäcka och populära kommunalråd har under ett antal år förärats en eriksgata av berömmelse för sin framsynthet och visionära kraft, visioner som nu visar sig vara byggda på lösan sand.
Botniabanan som ursprungligen skulle ha varit klar vid den här tidpunkten och till en kostnad av 8 miljarder, har nu förskjutits på obestämd tid och till kostnader som kommer att bli mer än den dubbla. Redan för ett år sedan fastställdes kostnaden till drygt 15 miljarder, vilken slutnotan blir vet ingen idag.
Satsningen på ett kraftvärmeverk har medfört enorma överdrag, i dagsläget i storleken av ca 250 miljoner kronor. Ett överdrag (ca 30 %) som i sig måste framstå som rekordstort för någon kommun i landet sett i relation till den ursprungliga budgeten.
Och slutligen satsningen på etanolproduktion i industriell skala via SEKAB, en satsning som på konkursens brant framtvingar kommunala borgensåtaganden och lån om ca en kvarts miljard kronor.
Som undertecknad påpekat i en tidigare blog (Att våga säga nej) var oppositionen, med undertecknad som undantag, socialdemokraternas trogna tjänare och vapendragare när de två senast nämnda projekten togs i fullmäktige. Att man nu sent omsider tycks vakna upp är knappast hedrande, det är förnedrande.
Elvy Söderström har satt sin politiska trovärdighet på spel i satsningen på de här projekten. Att de nu fallerar, det ena efter det andra med stora risker och kanske också på sikt direkta eller indirekta kostnader för kommunmedborgarna är inget att glädjas över. Det är rimligen en katastrof för hennes politiska trovärdighet. Men det är också ett utropstecken över de skrivningar i kommunallagen som pekar på att kommunerna skall hålla sig till sina kärnverksamheter. I jakten på statusbegreppet världsklass är kommunen är på god väg att förverkliga tesen, men då på ett föga smickrande sätt nämligen i misslyckade kommunala satsningar.
Håkan Åström visste säkert vad han gjorde när han valde bort tjänsten som fortsatt högste ansvarige tjänsteman i kommunen, likaså finns det säkert liknande skäl till att omsorgsnämndens högste tjänsteman söker sig bort från kommunen.
Den kommunala skutan läcker som ett såll, och inga glättade prospekt från energibolaget kan fördunkla det.
2007.12.21
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar