New Zeeland i fokus

Nya Zeeland, vackra öar och ett samhälle och en natur som mycket liknar de nordiska länderna i styre och synsätt. Demokrati och välfärd, fredligt och fridfullt. Besöken där har lämnat mycket positiva minnen,inte minst av sydöns fina centrum Christchurch. Men också dit hittar extremismen. Dödsskjutningarna vid fredagsbönen i moskeerna den 15.3, med sina minst 50 dödsoffer, blev en påminnelse om den galenskap som är en del av vår tid. En händelse som inte landets egna befolkning orsakat, utan en inrest terrorist bär ansvaret för.

I skuggan av den islamistiska terror som IS i mellanöstern varit och är exempel på, växer också den militanta extremismen på den yttersta högerkanten. Av många säkerhetstjänster är det ett hot som i sig är lika viktigt att bevaka som något annat. Att det våldet kan utlösas plötsligt och utan förvarning är del av dess signum. Breivik i Norge för några år sedan, Nya Zeeland häromdagen, de återkommande skjutningarna i USA med ofta rasistiska motiv. Och i flaggparader går nu extremismen fram på ett sätt som har sina rötter i fascismens 1930-tal.

I fallet Nya Zeeland har politiken handlat snabbt och resolut, och förtjänar stort beröm för det. Automatvapen förbjuds med omedelbar verkan, både att säljas och inneha. Förövaren av dödsskjutningarna hade köpt sina vapen helt lagligt innan dådet. Nu ansluter sig Nya Zeeland till samma lagar som också gäller i Australien. När skall USA förstå värdet av att också göra så?

Och i propagandans namn gör nu den turkiska presidenten Erdogan, sitt bästa för att smutskasta den västliga världen inför de kommande valen i Turkiet. Han gör sig till tolk för en alldeles egen extrem syn på händelserna, där den västliga världen i sin helhet bär ansvaret för det en enskild terrorist orsakat. Erdogans slogan i sin uppblåsta retorik är att turkarna kan bara lita till sig själva.

Så blir den ena extremismen bränsle till den andra.

2019.03.21

Jarl S

Musik som budskap

Pingstdagens morgon 2016 när detta skrivs. Sent kvällen innan avgjordes megatävlingen med namnet melodifestivalen, den här gången i vårt land. En tävling som direktsändes till 60 länder och med uppskattningsvis 200 miljoner tittare. Arrangörerna skall ha all heder av att ha dragit det här stora arrangemanget runt. Dess budskap har sällan varit av bestående värde, på annat sätt än att det fungerat som ett medialt jippo av stora mått.

Årets vinnarlåt skiljde sig från de övriga, i att man från Ukrainas sida släppt fram en text och melodi som på ett tydligt sätt anspelar på landets ofta sorgliga historia, och det förtryck man upplevt från rysk sida. Ett förtryck som förnyats i vår tid genom den ryska annekteringen av Krim, och kriget om de ukrainska regioner som närmast gränsar till Ryssland. Väljarnas val att lyfta det Ukrainska bidraget i tävlingen till vinnarplats var kanske oväntat om man ser till förhandstipsen. Nu visade folken i de många länder som följer den politiska utvecklingen, att det ryska agerandet är oacceptabelt.

Musiken är en av våra allra viktigaste kulturyttringar och budbärare. Genom generationer har den fört berättelser och stämningar vidare, som ett sätt att förankra händelser och levandegöra dem igen. Den typen av musik blir sällan kioskvältare, men överlever på ett sätt som slagdängor i allmänhet inte gör. Ur den synpunkten är Jamalas bidrag viktigt i både politisk och allmängiltigt perspektiv.

I det sammanhanget finns det anledning att påminna om de enorma övergrepp på ursprungsbefolkningar eller etniska minoriteter som genom århundradena skapat oceaner av mänskligt lidande. För den som är intresserad av att fördjupa sig i den problematiken rekommenderas boken “Blod och jord”. En vetenskapligt förankrad bok som beskriver de utrotningskrig som i stort sett eliminerat ursprungsbefolkningarna på de amerikanska kontinenterna och i Australien, och på motsvarande vis minoriteter i Asien och delar av Europa.

Folkmord och erövringar har alltid ett syfte, nämligen att ta kontrollen över land och egendom. I det syftet legitimeras våldet på många olika sätt. Med etniska och religiösa argument, eller rasbiologiska, har man under århundraden motiverat massmord på män, kvinnor och barn för fördriva dem och överta deras land och egendomar.

Kriget idag, vare sig det handlar om Mellanöstern eller Ukraina och Krim har precis samma mål och syfte. Tyvärr får vi se historien ännu en gång upprepa sig.

Att Ukrainas bidrag vann tävlingen var en stor vinst för folkets, inte jurygruppernas, medvetenhet.

2016.05.15

Jarl