Osannolika händelser har en tendens att förbli öppna gåtor vilka kräver nya svar. Estonias förlisning är en sådan gåta. Alltsedan jag hörde om förlisningen i en taxi i Hamburg den där septembermorgonen 1994, har förlisningen följt mig.
Inte så konstigt kanske, med 10-talet år på fartygs bryggor, varav ett par år i stora passagerarfartyg är det rimligen ett ämne som berör. De begränsade vattnen i Östersjön, det är ju i egentlig mening ett innanhav, borde inte kunna sänka ett stort fartyg.
Att sedan mängder av experter ställt sig frågande till den officiella versionen av händelserna är bra. Nu senast har en internationell grupp med experter, The independent fact group, arbetat med en studie av sjunkförloppet med syfte att se hur vatteninflödet måste ha skett givet sättet hon sjunk på.
Runt om i världen förliser ett antal fartyg per år. Normalt görs stora ansträngningar för att finna ut orsaken. Dykningar, där det kan ske är då en given metod i arbetet. De 80 meter som Estonia ligger på är inget problem för dykare som arbetat i offshore på långt större djup. Istället för att släppa fram oberoende experter, har statsmakterna med Sverige i spetsen försvårat arbetet med att finna ut så mycket som möjligt om haveriet. Medlet är att utlösa gravfrid över vraket, och med militära resurser se till så att obehöriga inte gör sig omaket att dyka där.
Att nu Estlands regering vill ha klarhet i frågan är bra. Det handlar i mycket också om det landets självkänsla som gammal sjöfartsnation.
Bakom Estoniahaveriet ligger troligen sanningar gömda, vilka i ett samhälle präglat av öppenhet måste släppas fram.
För dig som är intresserad är nätet en källa till mycket info i den här frågan. Ingen deckare kunde vara mer intressant än många av de skrivningar som finns att läsa på nätet om detta. Skillnaden är att i deckaren finns ett givet slut, det saknas ännu i Estonia-fallet.
2007.06.05
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar