Novembermorgon över staden. Ljusen från kajer
och återskenet över vatten och moln, är vackert och rogivande under
morgonpromenaden. Tankarna får den här gången gå till det liberala parti, som för
några dagar sedan avslutade sitt landsmöte. Med egen erfarenhet från 4
landsmöten från Bengt Westerberg till Lars Leijonborg, finns det mycket att
reflektera över.
För inte länge sedan hette partiet
Folkpartiet, en återspegling av den roll man för länge sedan hade som landets
näst största parti, och oppositionsledare. Då, under tiden med partiledaren
Bertil Ohlin. Men politiskt ledarskap kräver mycket av sin ledare. Man skall
kunna både fånga upp frågor som är viktiga för väljarna, och marknadsföra dem
på ett sätt som får väljarstöd. Egenskaper som det nuvarande ledarskapet, av
valresultaten de 10 år som Jan Björklund suttit som partiledare, inte förmått
visa.
Inför årets landsmöte fanns möjligheten att
byta bort byråkraten Björklund, mot ideologen Birgitta Ohlsson. Man kan tycka
att någonstans borde en yttre gräns finnas för hur länge en partiledare får
sitta kvar. Och nog hade Björklund haft tillräckliga chanser att under sina 10
år som partiledare bevisa sitt värde, men utan att lyckas.
Ideologer skrämmer en del, de som sitter
tryggt på sina politiska stolar, och är rädda för förändring. De är också de
som i allmänhet har makten i landets olika partiorganisationer. De var alltför
rädda för en förändring som med stor sannolikhet hade skapat ett långt större
intresse för partiet, än den nuvarande situationen. Det krävs långt mer än
upprullade skjortärmar på talarpodiet, av den som skall rädda liberalismen i
svensk politik i det kommande valet 2018.
Namnbytet till Liberalerna hade naturligtvis
också en annan dimension. Det liberala inslaget är påfallande och stort också i
partier som Socialdemokraterna och Centern. Låt vara att det inte är
övergripande utan också nöts mot de partiernas ursprungliga synsätt på
exempelvis arbetsliv och centerns kluvna klimatpolitik. Ett centerparti som
genom sitt sätt att driva frågan om utbyggd vindkraft, är huvudansvariga för den största skövling av
naturvärden som skett sedan vattenkraftens utbyggnad. I sig en katastrof för de
stora naturområden som berörs, dess natur och fauna liksom djurliv och närboende.
När det forna Folkpartiet går till val 2018,
gör man det som ett av de små partier som hotas till sin existens genom
närheten till 4% spärren. Att partiet inte under de omständigheterna hade modet
att pröva ett annan ledarskap är i sig ett stort svaghetstecken.
2017.11.27
Jarl S
