Den sista fredagen i februari 2014 är en grå och dimmig dag
i kommunen norr om skogen. Morgongympan med gubbgänget är avklarad, liksom ett
par timmar med datorarbete. Det är dags att ta på sig de ceremoniella kläderna.
På vägen köps en handblomma, en röd ros som symbol för en
god tanke och många minnen. Bilen får rulla ännu en några kilometer till
lokalen. Där möter värdfolket, vi skakar hand och byter ord av värde och
omsorg. Min blick letar efter vänner från förr och nu, och finner dem på en
bänkrad där plats finns också för mig.
I lokalen råder ett tyst lugn, värdigt stunden. Vi har alla
på olika sätt relationer att fundera över.
Snart slår klockorna sina tunga slag, och evighetens
ceremonimästare, klädd i sin vita dräkt kliver fram. Hon talar varmt över den
för vars skull vi kommit. Näsdukarna kommer fram över våta kinder. Vi sjunger
tryggare kan ingen vara, Bred dina vida vingar. Vi lyssnar på skönsång med
budskapet, var inte rädd…
Vi defilerar och lägger våra handblommor på den beigefärgade
trälåda som rymmer slutet på ett långt och händelserikt liv. Ett liv vi som på
något sätt berördes av, nu vill hedra en sista gång. Visst finns det mål och
mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd, för att citera Karin
Boye.
Han var en positiv och levnadsglad person Harry. Vi
defilerar en sista gång på vägen ut. För 30 år sedan anställde han
undertecknad, utan CV men med ett handslag av förtroende efter några timmars
samtal och en lunch. Ett förtroende som blev till en bestående vänskap.
Rest in piece, Harry.
2014.03.01
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar