Tal till tusenden.

Tal på Torget i Örnsköldsvik Söndagen den 15.2.2009. Det är en överväldigande syn att se så många samlade här för att manifestera sitt stöd för vårt sjukhus, Trygghetens hus för både dess patienter och anställda. Och visst är det så att för många är just sjukvården, den tillsammans med den egna familjen allra största källan till trygghet. Jag har blivit ombedd av SPF, Sveriges Pensionärsförbund att träda fram, en del av Er vet säkert att jag också har ett uppdrag i landstinget. Utifrån den bakgrunden vill jag gärna bidra med några synpunkter med avseende på det förslag om organisationsförändringar som är lagt på sjukhuset. Det hävdas att vårt sjukhus utför uppgifter som borde utföras av primärvården eller kommunen genom sin omsorg. Det är full möjligt att det är så, men rimligen måste i så fall de arbetsuppgifterna säkras via förhandlingar med kommun och primärvård innan uppdragen omfördelas. I annat fall kommer patienter med påtagliga behov bokstavligen ställas på gatan. Inom Psykvården behandlas inte minst många ungdomar som kräver en uppsökande vård. Den vården får inte äventyras om man inte vill riskera att problematiken fördjupas, vårdbehoven förlängs och kostnaderna för samhället i stort ökas. Psykvården i vårt län är generellt sett billig i förhållande till andra landsting. Den bör skonas inte minst motiverat av att de svåra tider vi nu är på väg in i, normalt också medför att fler behöver samhällets, och också vårdens stöd. Inom sjukvårdens olika områden har vi på vårt sjukhus en stor kompetens och teknisk utrustning som säkert kunde utnyttjas långt mer, om man fick tillåtelse att ta, och också sökte uppdrag via försäkringsbolag och internationella källor. Den inkomstförstärkning som den vägen kunde nås, borde också prövas. Det är rimligt att man i också offentlig verksamhet ser över organisationsformerna. Det konsultförslag som nu ligger skall i det sammanhanget ses som ett inslag i en förhandling. I den förhandlingen är det mitt råd att personalen på sjukhuset formulerar sina motförslag och inte ser konsultförslaget som ett diktat. Jag menar också att ni på sjukhuset skall kräva att få stöd i Ert arbete av en erfaren löntagarkonsult. Det är viktigt att ni i slutänden har fått ge Er syn på saken, och att ni kan känna delaktighet i den slutliga organisationsstrukturen. Både som samhällsmedborgare och anställda vill vi ju också, att vården i dess olika former skall ske på ett sätt som till en rimlig kostnad säkrar god kvalitet, har god tillgänglighet och därmed skänker oss alla den trygghet vi eftersträvar. För att nå det målet måste också riskanalyserna beaktas, ambulanssjukvårdens och primärvårdens roller vara klara liksom relationerna till kommunens omsorg. Sjukhuset är inte en isolerad ö, och får inte behandlas så. Med de avslutande orden önskar jag och Sveriges Pensionärsförbund alla Öviksbor, och naturligtvis inte minst de anställda på sjukhuset lycka till i sina ansträngningar för vårt gemensamma bästa. Jarl Strömbäck