Om barnens rätt

Av och till kommer räkningarna med vädjan om stöd för BRIS (Barnens rätt i samhället) och SOS-barnbyar ner i vår brevlåda. Och som tack från de hjälpta på barnhemmet och skolan på Cap Verde brev skrivna med tacksamhet i pennan. Också i vårt land har vi många barn som lever i ett mörkrets landskap. Barn övergivna, om inte lekamligt så ofta själsligt. Inte minst gäller det många av de ca 20 000 barn som lever åtskilda från sina föräldrar, för försyndelser de ofta inte kan förstå eller acceptera. Genom åren har vi i media fått ta del av det trauma och övergrepp många av barnen utsatts för. Nu har också den frågan fått ett officiellt godkännande, i så måtto som att också Myndighetssverige erkänner att här finns ett problem. Det problemet har som så ofta flera dimensioner. Det handlar om sättet omhändertaganden görs på, och den godtycklighet som finns i den hanteringen. Det handlar i hög grad om brist på kontroll av de familjehem/institutioner som får sin utkomst i verksamheten, och det handlar i särskild grad om barnens egen talan och möjlighet till delaktighet. Att nu beslut är på väg som öppnar upp för oanmälda kontroller av familjehem är på tiden. Likaså att ansvaret för inspektionerna läggs på en nivå utanför den som samtidigt styr omhändertagandena. Men också den legala hanteringen av verksamheten måste få en översyn. Den rättslöshet många enskilda som dras in i konflikter med starka sociala myndigheter upplever, måste balanseras på ett bättre sätt. 2009.02.11 Jarl Strömbäck