Industri i sönderfall?

1970 i konungariket Sverige. Från parkettplats på Broströmia vid Packhusplatsen kunde jag se ut över Göteborg, världens största varvsstad, ingenstans byggdes fler och finare fartyg än på stadens 4 varv. Arendalsvarvet var ett under av rationellt båtbyggande och de andra varven inte mycket sämre. Men hoten från en växande varvsindustri i Japan och Korea syntes alltmer. Blåögda svenskar hade öppnat Pandoras ask, genom att låta delegation efter delegation fritt ströva och fotografera anläggningarna. Sedan hade man gjort kopior av varven där borta när man kom hem. Men med långt lägre kostnader för mark och arbetskraft. Och nu var man redo att slå till. Innan -70talet var slut skulle svensk varvsindustri vara utraderad liksom större delen av en fantastiskt fin handelsflotta. Smärtsamma år för oss som satsat vår ungdom och framtid på sjöfarten, men ändå måste nya vägar för en tryggad sysselsättning sökas. För egen del blev det många fina år av internationell marknadsföring för svensk exportindustri. 2009 står svensk bilindustri inför liknande problem. Varvsgubbarna, varav många blev bilbyggare får nu se mönstret upprepas. SAAB kämpar för sin existens, inte på grund av dålig kvalité. Marknadskrafterna och ett olyckligt ägarskap har medverkat till krisen, naturligtvis också påverkat av finanskrisen. Under varvskrisen fortsatte lagerbyggandet av stora fartyg, med enorma kostnader för samhället utan att varven kunde räddas. Mönstret förskräcker och är inte efterföljansvärt. Regeringen har svåra val att göra. I valet mellan två onda ting, att se bilindustrin gå under, och att involvera sig i bilindustrin med massivt stöd, kanske ägarskap har regeringen valt att skydda skattepengarna. Sista ordet är inte sagt, och många förhandlingar återstår, men jag lyfter på hatten för Maud Olofsson. Hon har visat kurage i en svår situation, och det betyder mer än vindflöjelbeteendet som så ofta blir politikens undanflykt. 2009-02-24 Jarl Strömbäck