Bubblan som sprack

Den som inget vågar, inget vinner. Så kanske man kan börja den här lilla historien. Det började för drygt 10 år sedan. I kommunen norr om skogen hade man kommit på en lysande ide´. Man skulle börja framställa fordonsbränsle ur skogens träd. Etanolen skulle frälsa världen när de fossila bränslena tar slut.

Men vägen dit måste ju skapas, man måste lära sig hur man framställer etanol ur skogens trän. För att nå det målet skapades en pilotanläggning, i vilken man i liten skala men så idetroget som möjligt skulle finna vägen till etanolen.

Piloten, som den skulle komma att kallas kostade sina modiga 100 miljoner att bygga, men till det kunde man ju få en del stöd. Sen måste den bemannas med kunnigt folk, och universitetsvärlden ställde upp med sin expertis. Så började proven, de ena efter det andra. År efter år av olika tester och simulerade fullskaleprov. Olika blandningar och försök att finna gåtan, hur man skulle få fram flytande etanol ur den växande råvaran.

I pressen kunde vi läsa om de storskaliga produktionsanläggningar som skulle byggas runt om i skogslandskapet, närheten till råvaran var ju viktig för att minska transporterna. Inlandets krympande samhällen skulle kunna få en nytändning med etanolens hjälp. Och miljöpartiet lyckades trumfa igenom en lag om att alla bensinstationer måste ha en pump också för etanol, med resultatet att mängder av väl behövda tankningsställen stängdes.

Nu, i 2011 års adventstid kan vi i media ta del av informationen att piloten skall stängas. Gåtan förblir olöst, och fabrikerna obyggda. Det företag, SEKAB, som kommunen norr om skogen drog på sig i sin naiva tro på budskapet om etanolens frälsning har under tiden byggt upp en imponerande förlustsvit av år, vilka snart måste lösas. Det kommer att kosta kommunens alla medborgare många hundra miljoner kronor.

Och ingen anser sig vara ansvarig, inte de politiker ur olika partier som drev fram besluten. Inte heller de företagsledningar vilka bara gjorde vad de kunde med de politiska besluten.

Och kvar står de gamla Wigforsska orden, ”varje skattekrona som förslösas, är en stöld”.

Det budskapet har kommunens ledning förträngt.

2011.12.11

Jarl Strömbäck

När bilan faller

Nu när ljuset så smått börjar återvända och dagarna bli längre, sänker sig ett mörker över trygghetens hus, vårt sjukhus i Övik. För oss som finns med i det politiska fältet runt landstinget är det ingen överraskning att åtgärder för att balansera kostnader och intäkter måste till. Men för egen del hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att åtgärderna skulle kosta 418 av ca 1000 anställda (hel och deltidare) deras jobb och trygghet. Jag kan inte tänka mig att det här blir slutresultatet när förhandlingarna fått ha sin gång. Men oavsett det finns några synpunkter värda att belysa. Att sjukvården i vårt län fått en väldigt tung slagsida mot den södra delen av länet har jag belyst i tidigare inlägg i media (ÖA 9.12.08). Det är ur den synpunkten också symptomatiskt att när bilan tas fram låter man den falla i första hand på vårt sjukhus, inte det där den största besparingspotentialen finns, nämligen på länssjukhuset i Sundsvall. De får respit medan man utvärderar resultat och reaktioner från Övik. Brutaliteten i den omställning som nu skall till, om konsulternas förslag också genomförs, strider i mycket mot värnet om de mjuka värden som är del av sjukvårdens uppdrag. I det har omvårdnaden, och dess personal en central roll. Samtidigt måste en anpassning mot en föränderlig verklighet ständigt finnas med i en långsiktig planering. När undertecknad 2004 skrev en motion med målet att ge länet en ”Långsiktigt hållbar struktur”, så var det just för att med det målet undvika panikbromsningar som den som nu görs på Öviks sjukhus. Men som så ofta sker i den politiska världen, så blir arbetet i fullmäktige ett spel för galleriet, när de dörrarna stängs är det majoriteten, sedan årtionden i vårt landsting S+V som styr och ställer. Att man nu måste använda sig av oansvarigt dyra konsulter för att analysera och föreslå åtgärder, är bara ytterligare ett bevis för brist på ledarskap och egen kunskap hos landstingsledningen. En landstingsledning och landstingstyrelse (inklusive oppositionens representanter) som förefaller oberörbar oavsett hur mycket kritik revisorerna levererat genom åren. Har då regeringen någon roll i en tid när flertalet landsting blöder? Häromdagen fick vi veta att regeringen avdelar 50 000 miljoner för att ”rädda” våra banker från följderna av deras spekulationer bland annat på andra sidan Östersjön och via riskkapitalbolag. Tidigare avdelades ytterligare miljarder till bankerna, och 28 000 miljoner för att ”rädda” fordonsindustrin. Kanske borde vår alliansregering också fundera lite över hur medborgarna värderar stödet till de numera klassiska begreppen vård, skola och omsorg. Åtminstone om man har ambitionen att få regera vidare efter valet 2010. 2009.02.04 Jarl Strömbäck Landstingspolitiker