Nyss hemkommen från tre dar med landstingspolitik finns det anledning att reflektera över vissa debatter. Kampen mellan sjukhusens företrädare blir inte sällan uppenbar, och den är inte alltid smickrande. I retorikens värld talas det vitt och brett om att patienten skall stå i centrum, och att patientsäkerheten skall värnas. I praktiken kan det fungera på helt annorlunda sätt. Låt mig ge exempel.
Landstinget har ett stort och två mindre sjukhus. Det stora sjukhuset har förvisso de flesta resurserna, och upptagningsområdet är hela länet för många specialiteter. På de mindre sjukhusen försöker man då bli riktigt duktiga på några specifika områden, låt oss anta att det är på opererande specialiteter. Man blir till och med så bra på de områdena, att man i officiell statistik blir bland de bästa i landet.
På det stora sjukhuset har man problem med köer på det opererande området, så vad göra? Det rimliga vore naturligtvis att de mindre sjukhusen fick ta sig an uppgiften att hjälpa till med att operera bort köerna på det stora sjukhuset? Men icke, då försvinner ju en del av patientunderlaget, och det går ju inte? Istället inför man någon form av kommunarrest, patienterna får vänta i kön med sina smärtor tills de kan behandlas på det stora sjukhuset.
Inte nog med det, i insändare och interpellation i fullmäktige verkar det stora sjukhusets lobbyist för att resurserna till de ”duktiga”små sjukhusen skall minskas. De måste ju ha för mycket pengar när det går så bra tycks tanken vara. Så kan det gå till när man stryper god vård, och bejakar den minsta gemensamma nämnaren.
Om nu någon skulle känna igen sig i bilden så bjuder jag gärna på det. I så fall har ju beskrivningen träffat rätt!
2008.06.26
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar