För den rättrogne liberalen är nationsgränser ett hinder för rörlighet, samverkan mellan människor och därigenom någonting som borde tas bort. Ändå finns dessa gränser, och inte sällan skapar de debatt och i värsta fall generation efter generation av återkommande strider. Kurdfrågan är kanske i det sammanhanget liksom Palestinafrågan typexempel. Utgångspunkterna är olika men resultatet detsamma. Ändlösa år av frustration, strider och lidande för berörda folk.
Just därför är synen på nationsgränser så intressant. Absoluta föregångare när det gäller att skapa gränslöshet finner vi just nu i norra Sverige/Finland. Tornedalen som påtvingades en oönskad delning efter Sveriges förlust i krigen mot Ryssland för 200 år sedan, har lidit mycket av det under flera generationer. Nu sker en sammansvetsning i älvdalen på de båda sidorna, den svenska och den finländska som är hoppingivande, glädjande och väldigt intressant.
En landsända som ofta setts över axeln av centralmakten, visar sig nu som en föregångare i att bygga på sitt historiska och kulturella arv, och i viljan att bortse från oönskade gränser.
Resultatet visar sig också i att stoltheten att bo och verka i Torne älvdal ökat markant, handeln har blomstrat upp och delegationer av intresserade politiker och andra vallfärdar upp för att ta del av det som nu marknadsförs som Eurocity, det sammanväxande Haparanda-
Torneå. Och längre upp i älvdalen talas det om sammanslagning av finska och svenska gränskommuner redan inför 2010 års val.
I sanning är det ändå så att människor i gränsområdet har struntat i gränsen när man så kunnat, handel och personkontakter har varit stora under år som gått. Det som är nytt är att gränslösheten har fått politiska dimensioner, och därmed skapat en dynamik som är väldigt positiv och förvandlat krisområde till framgångssaga.
Nog är det värt att glädjas åt.
2008.06.10
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar