Kamp om trovärdigheten

Grå och stilla morgon på landets västra kust. Varmare väder har tryckt undan kyla och snö. Dagarna blir allt längre och den korta vintern här nere, går mot sitt slut. Bra det, tycker nog många. Vi har ju ändå inte den glädje och avkoppling som de delar av landet som har snö får.

Och här i staden på landets västra kust handlar nu rubrikerna om det osannolika att det stabila och orubbliga socialdemokratiska partiet handlat i en ledarskapskris. Och än mer osannolikt, att den striden nu förs inför öppen ridå och via media.

Ann-Sofie Hermansson var länge ett politiskt underbarn, omhuldad av personer som Mona Sahlin och Göteborgs starke man, Göran Johansson. Yrket var annars truckförare på Volvo, där hon också hade sin fackliga bas.

Under senare år var hon S-distriktets ordförande, och mot den bakgrunden blev hon också partiets toppnamn inför valet i höstas. Ett val som blev ett stort misslyckande för partiet. 20% av rösterna är naturligtvis svagt för ett parti som för drygt 10 år sedan hade över 40%. I sådana fall brukar det finnas en tendens att söka syndabockar.

På den post som S-distriktets ordförande, Hermansson lämnade sitter nu Göran Johanssons dotter Anna som ledare. Successivt och med olika argument har man nu siktet på att avsätta Hermansson. Hon å sin sida slåss nu för sin framtid som ledande politiker, och naturligtvis sin trovärdighet som person.

Den version som hennes banemän lyfter fram är att hon saknar de ledaregenskaper som krävs för att leda partiet framåt. För mycket toppstyrning och för lite förankring i partiet är argumenten.

Från Hermanssons sida menar hon att det handlar om synen på integration och islamisering i samhället, där hon vill driva en striktare linje, än den partiet förordar. Bakgrunden i det avseendet är intressant ur många perspektiv.

Nalin Pekgul var en gång det socialdemokratiska partiets kvinnoförbundets ordförande. Hon blev avsatt och utstött ur partiet för sina ställningstaganden i frågan om rättssamhällets reträtt från de som kallats “utanförskapets områden”. Pekgul var en stark och uppskattad röst ur gruppen invandrare med muslimsk bakgrund. Hon var också uppväxt i ett av de områden i Stockholm där parallella samhällen börjat växa upp. Där svensk lag och ordning hotas av islamister som fungerar som en intern milis, och angriper personer, främst kvinnor som inte uppträder eller klär sig enligt islamisk sed. Förorter där de drivs bort, som inte underkastar sig den interna milisens krav.

I en debattartikel i Expressen, och inför valet 2018, gjorde Hermansson gemensam sak med Pegul i synen på den utveckling som syns i många svenska samhällen, varav en del också i Göteborg där hon hör hemma. I en valrörelse vägs allt in som kan vinna eller förlora röster och debattartikeln ses som ett skäl för att sänka henne.

Trovärdigheten i det är nog väldigt liten. SD har vuxit genom att man lyft de frågor som andra partier ansett för känsliga för att lyfta, bland annat de som Pekgul också lyft. Socialdemokraternas tillbakagång är liksom Moderaternas kopplade till frågan om Västlänken, det mycket omstridda projekt som nu dragit igång, och successivt förvandlar centrala Göteborg till en enorm arbetsplats i många år. Ett projekt som skapade det som nu är kommunens nästa största parti, Demokraterna. Och som nu indirekt också skapat den turbulens vi ser i det socialdemokratiska partiet.

I kampen om trovärdigheten används inte sällan fula grepp och vinklade analyser. Ann-Sofies dagar i den politiska hetluften är troligen snart över, men problemen kommer att kvarstå. Både de som handlar om islamiseringen av delar i samhället, och den kostnadskrävande skövling av stadsmiljön som nu påbörjats.

2019.02.14

Jarl S