Dogmatismens pris

Valåret 2018 presenterades i media en opinionsmätning, vars syfte var att mäta hur de olika politiska -ismerna uppfattas och rangordnas bland väljarna. Konservatism, nationalism, socialism, liberalism och kommunism är alla -ismer som traditionellt förknippas med olika partier.

Mycket intressant, och kanske förvånande för en del, så var liberalismen den klart vinnande ideologin. Givet det resultatet borde det Liberala partiet blivit en tydlig vinnare i valet 2018, men så blev aldrig fallet. Man har alltsedan den nuvarande partiledaren tillträdde, missat att försvara och driva det arv som liberalismen utgör. Bortsett från pliktskyldigt framförande i valrörelser och enstaka debatter, har partiledaren framstått som en dryg och dogmatisk person, med litet utrymme för den öppna debatt som är liberalismens kärna. Därigenom har också partiet tappat i kraft och anseende, och parkerar nu enligt senaste Novus mätning på ynka 2,7%, alltså en tydlig nedflyttnings kandidat i ett kommande val. Inte underligt då att Jan Björklund väljer att meddela sin avgång.

Liberaler har istället sökt sig till det forna bondeförbundet, numera Centern. Ett parti som har sin ideologiska bas i landsbygden och dess agrara befolkning, men som behövde en annan framtoning för att nå städernas väljare. Oblygt har man drivit tesen om sin liberalism, samtidigt som man gjorts sig till den främste politiske vapendragaren till den korrumperade vindkraftsindustrin. En bidragstörstande verksamhet som lever på sina bidrag, samtidigt som man köper stöd för sin verksamhet hos de land-och skogsägare som traditionellt är Centerns väljare.

Vinnare är också den forna högern, den som för inte länge sedan kallade sig “det nya arbetarpartiet”, men numera kallar sig liberalkonservativt. Att laga efter läge tycks vara det partiets slogan.

Liberaler finns också hos det numera alltmer glidande socialdemokratiska partiet. Ett parti som sökt en ny identitet länge, och som fortfarande dras med stora problem i det avseendet. Men också ett parti vars främsta mål alltid har varit makten, då har ideologierna fått bli pamfletter att vifta med, medan politikens verklighet har gjorts upp på annat sätt. Den nuvarande regeringsbildningen är ett slående och talande exempel på detta.

Återstår att se om spillrorna efter ett splittrat Liberalt parti kan återkomma. Det kommer knappast att ske med den otydlighet och ideologiska kraftlöshet som präglat Björklunds år vid makten.

Det är i grunden hans ledarskap som är orsaken till den Golgata-vandring partiet nu är inne i. Sorglig i sak för ett parti som har så mycket att arbeta för, och i grunden också så stor ideologisk bas att stå på.

2019.02.08

Jarl S