Det svenska folkhemmet har varit en
tydlig målbild för generationer av svenskar, alltsedan det målet
formulerades av ledare som Per-Albin Hansson (S) och Bertil Ohlin
(FP) på svenskt 1930-tal. Med det målet har 40-talisterna och
efterkommande generationer fått tillgång till utbildning.
Samhällsbyggandet har varit i fokus med avseende på de flesta
sektorer i samhället. Nya förorter har vuxit upp i snart sagt alla
större samhällen. Fri eller nästan fri sjukvård, och universitet
och högskolor har skapat det utrymme för självförverkligande som
vi nu förknippar med begreppet klassresa. Och det svenska folkhemmet
och välfärden har blivit ett begrepp också i internationell
mening.
Men den utvecklingen har också
inneburit en tung offentlig sektor, och därmed skattetryck.
Skattemyndighetens effektivitet tillsammans med en generellt sätt
hög skattemoral har burit förvandlingen, men är nu i grunden
hotad.
 |
| Vägval i politiken |
I trycket från de nu ökade behoven av
arbetsplatser, har också etablerade partier deklarerat att man vill
införa nya minimilöner, vilka delvis bygger på att delar av den
beskattning som bygger välfärdssystemen skall reduceras eller tas
bort. Hur den ekvationen skall gå ihop har nu också ledande
företrädare för bland annat facken uppmärksammat. Skall vi bygga
ett allmer ojämlikt samhälle med nya underklasser utan de skydd som
övriga medborgare åtnjuter, eller skall sjukvård, utbildning och
andra offentliga tjänster ytterligare urholkas?
Frågorna är berättigade, för tar
man bort stora delar av de rättigheter som binds via kollektivavtal
och arbetsgivaravgifter, då tar man också bort stora delar av den
finansiering som bär välfärden. Tillåts inte ny arbetskraft
intjäna pensionsrätter, och därmed skapa sin egen trygghet på
sikt, så kommer bördan att få bäras på annat sätt av alltmer
urholkade samhällsresurser.
I en situation där skolorna har allt
större problem med att finna kompetenta lärare, och goda lokaler.
När sjukvården sviktar under trycket av en alltmer ökad
specialisering, och ett kostnadstryck som den nuvarande
organisationen inte förmår hantera, är en utveckling baserad på
kortsiktiga överväganden knappast långsiktigt bärbar.
Den nu rådande debatten och en
nedskalning av löner och intäkter kommer också att slå mot den
gemensamma sektor som är motor och smörjmedlet i begreppet det
svenska folkhemmet.
2016.02.21
Jarl
1 kommentar:
För det första. Låt mig vara tydlig med att det är väldigt viktigt att veta var man är någonstans och varför man är där. Det är det ena. Och det är viktigt. Kungen hånas än idag för att han sa att han var i Örebro när han var i Arboga. Statsministern var i Mumbai – eller Bombay – men började svamla om att han var i Kina. Fel karta, fel plats när Löfven hade behövt rätt karta, rätt papper och rätt plats…
Statsminister Löfven har sitt sommarresidens i Ångermanland, utanför Örnsköldsvik. Tänk tanken att Löfven gör en “Kina” när han är på väg till stugan, att Löfven kliver av i Uppsala och hälsar taxichauffören med “Hela världens ögon är på Sörvåge!” innan statsministern ber att få bli körd dit. Löfvens nollkoll blir då dyrbar för Sverige. En taxiresa från Uppsala till Sörvåge kostar en hel del, men inte lika mycket som en utebliven JAS-affär för att Sveriges statsminister förolämpar sina värdar genom att inte ha koll på vem som är värd eller inte. Förhållandet mellan just Kina – där Löfven först trodde att han var – och Indien – där Löfven var – är såpass ansträngt att de numera högst eventuella indiska JAS-planen alltid har med Kina att göra. Kina är efter Pakistan Indiens naturliga käbbelpartner.
För det andra, och detta är viktigt. Och det vill jag särskilt framhålla och vara tydlig med. Hade det varit Löfvens föregångare Juholt som hade gjort samma tabbe som Löfven så hade Sverige skrattat, media hade drivit tills dess Juholt hade badat i Chicken Tikka Massala i direktsändning i SVT. Men Löfven klarade sig igen, för Löfven är en statsminister som ingen har några som helst krav på.
Om det inte var pinsamt innan, så blev det pinsamt nu. Nu stod statsminister i Bombay och säger “Hej Kina!” eller något liknande. I det landet Löfven trodde var Kina för några sekunder så bor det 1230 miljoner fler människor än i Sverige. Det var där Löfven försökte hjälpa till att kränga JAS-plan genom att inte veta var han var egentligen.
Kan Löfven inte bara stanna hemma? Eller avgå? Om det var pinsamt innan detta, så skäms man nu för statsministerns noll-koll. Löfven är vår representant i världen, i Indien – eller Kina…eller var han nu trodde sig vara…
Så…vad kan vi egentligen förvänta oss av denne man? En man som bara reagerar, inte regerar! En man som värnar folkhemmet? Han som drog sig i det längsta att fatta svetsen. Arbetade hellre med timlön än med ackordbaserad lön. Då, när han för en gångs skull förväntades jobba, föredrog han helst att sitta och käbbla för facket.
Skicka en kommentar