Landsting i gungning 2.

Landstingens problem, också det vid högakusten, handlar om dess styrning. Att styra monopolföretag, vilket i stort sett gäller för landstinget, är i viss mån svårare än att styra konkurrensutsatta företag.

När SAS krisar på grund av tuff yttre konkurrens, tvingas alla inse verkligheten och förhålla sig till den. När landstingets pengar inte räcker för dess uppdrag att ge vård, står alternativen mellan att tillskuta mer pengar eller göra effektiviseringar i vårdens organisation. Och i monopolföretag byggs i allmänhet starka inre strukturer, några kallar det revir, andra stuprör. Ledande personer vakar över sitt inflytande på gott och ont.

Så när 2008 års sparpaket kom på sjukvården i länet, ett besparingskrav som låg på ca 6% av landstingets budget, väckte det både oro och ilska. Nu, drygt 3 år efter att omställningsarbetet påbörjades, börjar facit komma. I mitten av november kunde vi i länets tidningar läsa ett debattinlägg av omställningsarbetets argaste kritiker, numera sjukvårdsnämndens ordförande Beertema, med bland annat följande innehåll:

Årets nationella patientenkät är uppmuntrande läsning, särskilt vid jämförelse med resultaten från förra enkäten 2010. Inte på någon punkt har betygen för den somatiska vården i länet försämrats. Detta trots att vårdområdet under de sista tre åren minskat sin personal med 650 årsarbetare. Länssjukhuset i Sundsvall har gått från en jumboplats i landet till en plats över rikssnittet. Sollefteå är bäst i länet med avseende på information och flest patienter rekommenderar sjukhuset. Den somatiska slutenvården i Örnsköldsvik är bäst av de tre sjukhusen vad avser bemötande, delaktighet och förtroende. I samtliga fall över rikssnittet.

Så vad lär vi av det förhållandet att de besparingar som betecknades som katastrofala, i synnerhet från länssjukhuset sida, tycks ha varit nyttiga ur ett patientperspektiv? Nog är det anmärkningsvärt att omställningsarbetets argaste kritiker nu lyfter fram det positiva resultat det fått som resultat. Och när blir det dags att omvärdera den tjänsteman Beertema gick till val på att kritisera, som tvingades avgå och som nu och ett par år till kostar landstinget 140.000 kr/månaden.

  Var ligger gränserna för den politiska egennyttan? Om patientnyttan skall användas som måttstock, kan det vara så att de omställningar som gjorts, och de som kommer att krävas under kommande år, bör bemötas med större öppenhet för olika möjligheter?

Mer om det i kommande inlägg.

Jarl Strömbäck

Ledamot av landstingsfullmäktige 2002-2010