Förnyelse har blivit något av ett mantra hos de etablerade partierna sedan många år. Om ett val inte går som man tänkt vädras behovet av förnyelse. Det kan handla om program, men lika gärna om ledarskap. Slående exempel i vår tid är ombytet i Socialdemokratin, och den alltmer ökande misstron mot centerledaren Maud Olofsson.
I söndags höll man val i vårt grannland Finland. Det blev ett val med prägel av förnyelse, i så motto som att ett litet 4%-s parti, växte till att med sina nästan 19% bli nästintill lika stort som de två största. Man kan tycka att i ett demokratiskt tänkande land borde man ta emot den förnyelsen med ett mått av positiv nyfikenhet, men den är svår att finna hos etablerade kommentatorer.
Där är istället inställningen om inte fientlig så i stort sett nedlåtande. Det är en katt som smugit sig in bland hermelinerna är nog en kort sammanfattning av den värdering den förnyelsen möts av.
Och visst kan man ha synpunkter på Sannfinnländarnas partiprogram och prioriteringar. Finland är liksom Sverige ett starkt exportberoende land, och vägen till framgång går knappast genom ett utträde ur EU. Men å andra sidan är ett mått av skepticism inte helt fel i en omvärld där egenintressen ändå är så starka. Sammfinländarna kommer att möte skillnaden mellan valprogram och verklighet snart nog.
I allt detta ligger också frågan, är förnyelsen bara acceptabel villkorat att den sker i de etablerade partierna? De partier som genom att bevilja sig själva enorma partistöd gör sitt bästa för att hålla scenen för sig själva? Som fryser ut de som med folkens hjälp ändå lyckas ta sig in i parlamenten? Den politiska mognaden har sina begränsningar också hos de som gärna ser sig som dess fanbärare.
2011.04.19
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar