Så här ser den vägen ut, av utrymmesskäl naturligtvis målat med grov pensel.
Vi befinner oss i Örnsköldsvik, det är början på det nya millenniet och de nya finska ägarna till MoDo industrier har beslutat att lägga ner den hundraåriga massafabriken i Domsjö. Den är utsliten, dåligt anpassad för marknaden och dess produkter betalas dåligt. Den behövs inte med andra ord.
I det läget beslutar ett antal entreprenörer att erbjuda sig ta över fabriken, och man får kommunens ledning med sig. Man har nämligen ett trumfkort som snart skall spelas ut helt, man är leverantör av fjärrvärme till det kommunala fjärrvärmenätet.
När väl övertagandet av fabriken är klar startar förhandlingarna med kommunen. Målet är att knyta kommunen starkare till sig, och man har på andra sidan bordet en kommunledning som visat en stor hunger när det gäller att avvika från den kommunala kärnverksamheten. Den 6 oktober 2003 skrivs den avsiktsförklaring som skall ligga till grund för ett samarbete som kallas ett ”Win-Win”med Övik energi, kommunens mellanhand i affären.
Där lyckas fabrikens nya ägare göra ett avtal som innebär att Övik Energi köper in sig i panna 7 och panna 11, samt gör sig ansvarigt för fabrikens energiförsörjning. Fabrikens nya ägare lyckas på det sättet flytta över ansvaret för nödvändiga investeringar på kommunen, samtidigt som man får kommunen att betala ca 137 miljoner cash för ”skrotet”.
Man får också kommunen att investera i ett kraftvärmeverk för den framtida energiförsörjningen, något som kostat kommuninvånarna 700-800 miljoner mer än nödvändigt. Alternativet, att investera i värmepumpar för framställning av fjärrvärme via havsvattnet skulle ha kostat ca 300 miljoner.
Nu startar arbetet med att ändra fabrikens kännetecken. Det första och mycket viktiga steget blir att införa begreppet bioraffinaderi på den utslitna massafabriken. Allt med förtecknet ”bio” är på modet, vem vågar säga emot? Samtidigt ser man över och ändrar sin produktmix, bort med billig massa, in med viscos och andra biprodukter. Sakta men tydligt vänder den motiga vinden. Alltmedan Övik energi brottas med sin lönsamhet, börjar miljonerna från fabriken trilla in, festen har börjat.
Vi är nu framme vid dagarna innan påsk 2011, fabriken har byggt upp en kundstock för sina produkter hos företag inte minst i Asien. Det är ju där textilindustrin finns, där bomullsbristen syns tydligast. Samtidigt är Domsjö fabriker, eller bioraffinaderi om man så vill en liten spelare på världsscenen. Säljalternativet är i sådana sammanhang ofta närvarande. Birla Group, en stor internationell indisk grupp betalar drygt 2 miljarder för fabriken.
Det är fest i högkvarteret, sannsagan har lyckats tack vare kommunens välvilliga ekonomiska stöd. Kvar står kommunen och konstaterar, att av win-win situationen blev det bara win. Övik Energi fortsätter sin kräftgång utan möjlighet att ge utdelning för sin miljonrullning till stöd för fabriken.
Det är lätt att förstå om fabrikens ägare skänker kommunledningen en tacksamhetens tanke för dess enastående brist på affärsmässighet, vilket bäddade för en för dem utomordentligt positiv utveckling.
2011.04.23
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar