Tidigt 1970-tal var jag överstyrman i Svenska Orientlinjen, den sjöfartslinje som ombesörjde mycket av vårt lands handel med östra medelhavets länder. I den egenskapen besöktes också hamnarna i Tripoli och Benghazi.
Översten från öknen, den islamske socialisten Muammar Khaddafi hade tagit makten och islamska lagar införts, det var försiktighet som gällde för västerländska sjömän. Ingen alkohol under tiden i hamn, man gick inte gärna iland, osäkerheten var alltför stor.
Nu, 40 år senare sitter dynastin han skapat i orubbat bo trots stora och omfattande protester. Demokrativågen som skulle lyfta också Libyen ut ur förtryck och mot demokrati är på väg att krossas. Ropen på hjälp har fått klinga ohörda alltmedan Khaddafis kanoner riktats mot hans eget folk.
Blodbadet jag fruktade (se tidigare blog) har startat och omvärlden tittar på. Sent omsider kom visserligen en resolution från FN, men det är inte orden som räknas, det är handlingen. Det vet Khaddafi, så medan resolutionsländerna istället för att gå till handling, sätter sig i konferenser, fortsätter Khaddafis slaktare sitt angrepp på det egna folket.
Det politiska spelet är övermåttan cyniskt ibland. FN-s deklarationer är tydliga, organisationen skall utgöra ett skydd för utsatta folk. Istället för att gå till handling i den andan, skapar man resolutioner och sätter sig i väntrummet tillräckligt länge för att tillåta det omänskliga övergreppet att fullbordas.
Om mänskliga rättigheter och demokrati är universella värden, då måste de också försvaras. Det är FN-s uppdrag. Varför då denna vidriga väntan?
2011.03.19
Jarl Strömbäck
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar