Det goda hemmet finns!

Här kommer så den tredje och sista delen av läsarbidragen den här gången. Slutsatsen blir den som så ofta annars, att det är ledning och personligt engagemang som skapar den goda miljön, medkänsla och deltagande. Eller med andra ord den goda arbetsplatsen.
Den miljö vi alla borde få vistas i när ålderns höstmörker gör oss beroende av stöd och hjälp.

Nu till skribenten


Jag vill gärna om plats finnes och medgives, vilja göra ett försök till en epilog rörande vår faders deltagande i Örnsköldsviks kommuns och Västernorrlands Landstings omsorg.

Slutligen hade han kommit tillbaka till sitt ursprungs nejder. 92 år och utan förmåga att ta vara på och reda sig själv längre.Nu blev han, mot sin vilja instuvad på ett ålderdomshem i B-byn.Förgäves försökte han fly denna institution.Främmande människor, nya ansikten som byttes varje dag klarade han inte. Han gjorde flyktförsök. Nattetid bröt han sig ut och påbörjade milslånga vandringar tillbaka till sitt hem.Tog sig ut på byn men tappade snabbt orienteringen. Återinfördes snart.Nu var hans fria liv definitivt slut.

En arbetsmänniska som sörjt för så många människors utkomst var nu slutligen "omhändertagen". Han slutade att äta. Starka sömntabletter sattes in, för att hålla honom lugn och i schack dygnet runt. Vikten rasade. Vi barn protesterade. Jag ville påpeka att förhållanden knappast kunde vara normala vid anläggningen, när en människa som skött sig själv sedan trettonårsåldern och i vuxet liv sörjt för så många andra, helt plötsligt börjar bete sig så annorlunda. Signalerna var tydliga,ansåg vi barn. Svar var att allt var normalt. "Gammgubba bli sådär"

Fönstervred monterades bort från hans rumsfönster. Han låstes in och släpptes ut bara vid matserveringstillfällena. Nu följde en förtvivlans kamp mot föreståndare, att övertala henne att se till vår faders bästa, se till honom som person och ur vars bakgrund han var sprungen. Vi möttes av tystnad. Av bekanta fick vi sedan höra, via skvallerpressen, att vi var ovanligt krävande och framförallt oförskämda personer som lade sig i hur vården för vår far tillämpades.I synnerhet jag. Jag som bara sa det jag såg.

Men så en dag, fråga mig inte hur, hade en av vår faders barn lyckats via bekantas bekanta fått veta att det fanns plats ledig på gruppboendet i S-sjö. Sökte och vår fader fick en plats. Egen mindre lägenhet, som möblerades med igenkännande möbler och med omsorgsfulla och kärleksfyllda människor som tog hand om de gamla. Ett år av hunsanden och idiotförklarande av anhöriga, strider, förtvivlan, sömnlösa nätter och raseri var över.

Äntligen kom vår fader till ro och fick avsluta sitt liv med en kopp kaffe i handen en tidig morgon i december.Tack till alla nställd i gruppboendet i S-sjö som till sist gjorde vår faders avslut så värdigt.