söndag, mars 13, 2011

Kommentar till sveket.

Torsdagens inlägg i ÖA och på bloggen förde med sig både skriftliga bekräftelser och telerfonsamtal. Jag navänder dagens blog till att nedan ge er som läsare en sådan kommentar för begrundan. Det kunde gä'llt din anhörige, eller kanske dig själv om ett antal år, när den dagen kommer.


Värdegrund som skriftligt dokument tjänar inget till, om den inte också tillämpas. Här kommer nu berättelsen från en av mina läsare.





Tack för att ni finns, ni som orkar syn kommunen has left a new comment on your post "Sveket mot de mest behövande":

Hej
Får jag berätta om min far och hans barns gjorda erfarenheter av Örnsköldsviks kommun? Och åldringsvård?
Vår far dog för ca 10 år sedan i en ålder av 92, efter att ha arbetat som skogsarbetare från det han slutade skolan vid tretton års ålder. Med åren blev han änkeman. Boende ensam i det övre av Anundsjö. Vid 85 kom demensen och seniliteten smygande. Hemtjänsten övertog hans vardagssysslor mot rejäl ersättning.

Ofta var han utanför bostaden, i vedboden,på åkrarna men alltid inom blickfånget.Detta brydde sig inte hemtjänsten sig om. Var han inte inne i bostaden lämnades mat och medicin på trappan.Kall mat som sedan blev hundens mat.Medicinen följde samma väg.Hunden blev så småningom sjuk av all medicin, men det tog år innan vi förstod sambandet.Ibland levererades mat och underhåll av vikarerande sommarpersonal av utländsk härkomst som inte kunde tala svenska. Ej heller förstod.Jag klagade till enhetschefen och ifrågasatte deras kompetens. Svaret blev att "gammgubba bli se danne, innan de ska te å dö.Ingenting te å bry sig om".

Kvällstid skulle kommunal personal tillse att han tog sin medicin. Ofta glömde hemtjänsten bort detta besök pga att de var så stressade över att hinna med så många besök på samma "kvällsrutt" Samtal kom ibland från hemtjänsten, "Er far saknas i bostaden" Vår fader var då försvunnen, han fanns ej i bostaden, och då fick vi barn åka upp och söka. Miltals från hemmet kunde vi hitta honom, någonstans, ibland långt ute på en hjortronmyr.

Kostnaden för denna hemtjänst översteg kostnaden för en familj bestående av två vuxna och fyra barn. Rimligt? Med tanke på att den grupp av kommunens innevånare som är 65 år och äldre är den enskilda grupp som betalar in mest i skatt till Örnsköldsviks kommun.Tidigare var det en barfota advokat som ställde kommunen till svars, Linda Eriksson. Hon gjorde ett storartat arbete. Idag har vi SPI och Jarl Strömbäck. Tack för att ni finns.

Det är tydligt att det krävs folk som håller tummen i åtminstone ett öga på våra kommunala tjänstemän, om någon form av rättvisa för de som skattar så mycket och kostar så lite för kommunen, skall kunna erhållas



Posted by Tack för att ni finns, ni som orkar syn kommunen to Liberala vindar at 11:27 PM

1 kommentar:

Samma son, samma far sa...

HEJ
Om det ges möjlighet,vill jag gärna delge er den fortsatta berättelsen rörande oss barn och vår fader.
Sommaren 2000 fick vi honom inlagd på sjukhus för undersökning. Geriatriska kliniken. Det visade sig att han åt arton (18 ) olika mediciner varje dag. Av läkare ordinerat.(Inte undra på att hunden blev sjuk, och dog )
Endast tre av medikamenterna behövde han. Resten orsakade eller förstärkte hans demens/senilitet. Livsuppehållande eller förstärkande åtgärder ansågs överflödiga. När vi skulle hämta honom därifrån för flytt till rehaliteringshem saknades han glasögon. På påtalan om detta skickades en 16 årig skolpraktikant (sommarpraktikant) ut för att söka. Han plockade av en dement kvinna sittande i en rullstol i korridoren hennes glasögon och påstod inför mig att detta var faderns glasögon. Jag svarade att detta är inte riktigt. Jag bad enträget att anställd personal skulle söka min fars glasögon.Jag möttes av skratt och förklaringar att personalen var så kort att denna begäran ej tillkundegöras
Taxin, som skulle föra vår far till ålderdomshemmet i B-byn hade nu väntat ca 45 min. pga mina krav på eftersök av glasögon. Stark oro bland personal och intagna. Enhetschefen beskyllde nu mig för att skapa oro och misströstan på avdelningen. Borde jag inte och min fader avlägsna oss? Kritiken var skarp!Vi frågade efter kortaste väg till Taxin. Ni hittar själva var svaret.Omsider, dvs utan hjälp av anställd landstingspersonal, hittad vi oss ut till taxin och vår färd till B-byn begynte.När vi dit anlände, till pensionärshemmet, var dörren låst. Jag ringde på och efter en stund blev jag insläppt. Jag förklarade mitt ärende.Att vår fader skulle dit fanns inte i deras "journaler" Med en för mig tidigare obekant förmåga, lyckades jag få dem att ta sig hand om honom. Ordväxlingen mellan mig och föreståndaren (hon skrek högljutt) oroade min fader så till den milda grad att allt vad var av innehåll i hans mage hamnade i hans underkläder.Nu leddes vi två tillsammans till ett rum som de avsett för honom.Unga skolungdomar, sommarpraktikanter, dväljdes nu inför sin uppgift. Torka gamlingen ren.Jag förstår dem.
Där stod vi till sist, min fader och jag. Gamla kamrater från timmerskogen Han som en gång lärde mig att fälla och aptera träd.Jag sköljde och torkade av honom på en kombinerad dusch/toalett. Någonstans i mitt huvud tänkte jag att allt detta har han eller jag redan betalt för vi våra skattesedel. Eller?

Jag bör kanske för ordningens skull tillägga att vid start från Örnsköldsviks sjukhus hade mat beställts för vår fader vid ankomst till B-byn, eftersom han redan varit avanmäld vid sjukhuset i Örnsköldsvik och ej erhöll mat där avflyttningsdagen.
Ingen mat serverades honom ankomstdagen i B-byn.Skäl:Enligt jourhavande, han hade oturligt nog hamnat någonstans "mellan klockslagen"
Vad är att säga?Vad är att göra? Skall det få var så här?