Jag lämnar utrymme i bloggen för ännu ett inlägg från en läsare. Den kan få utgöra en kontrast mellan de skrivna dokument om värdegrund som så gärna lyfts fram, och den inte lika vackra verkligheten. Men mest skrämmande är kanske inte enskilda anställdas beteende, de kan ändras. Mest skrämmande är den brist på ledning och empati som lyser igenom.
Här kommer inlägget.
HEJ
Om det ges möjlighet,vill jag gärna delge er den fortsatta berättelsen rörande oss barn och vår fader.
Sommaren 2000 fick vi honom inlagd på sjukhus för undersökning. Geriatriska kliniken. Det visade sig att han åt arton (18 ) olika mediciner varje dag. Av läkare ordinerat.(Inte undra på att hunden blev sjuk, och dog )
Endast tre av medikamenterna behövde han. Resten orsakade eller förstärkte hans demens/senilitet. Livsuppehållande eller förstärkande åtgärder ansågs överflödiga.
När vi skulle hämta honom därifrån för flytt till rehaliteringshem saknades han glasögon. På påtalan om detta skickades en 16 årig skolpraktikant (sommarpraktikant) ut för att söka. Han plockade av en dement kvinna sittande i en rullstol i korridoren hennes glasögon och påstod inför mig att detta var faderns glasögon. Jag svarade att detta är inte riktigt. Jag bad enträget att anställd personal skulle söka min fars glasögon.Jag möttes av skratt och förklaringar att personalen var så kort att denna begäran ej tillkundegöras
Taxin, som skulle föra vår far till ålderdomshemmet i B-byn hade nu väntat ca 45 min. pga mina krav på eftersök av glasögon. Stark oro bland personal och intagna. Enhetschefen beskyllde nu mig för att skapa oro och misströstan på avdelningen. Borde jag inte och min fader avlägsna oss? Kritiken var skarp!Vi frågade efter kortaste väg till Taxin. Ni hittar själva var svaret.Omsider, dvs utan hjälp av anställd landstingspersonal, hittad vi oss ut till taxin och vår färd till B-byn begynte.
När vi dit anlände, till pensionärshemmet, var dörren låst. Jag ringde på och efter en stund blev jag insläppt. Jag förklarade mitt ärende.Att vår fader skulle dit fanns inte i deras "journaler" Med en för mig tidigare obekant förmåga, lyckades jag få dem att ta sig hand om honom. Ordväxlingen mellan mig och föreståndaren (hon skrek högljutt) oroade min fader så till den milda grad att allt vad var av innehåll i hans mage hamnade i hans underkläder.Nu leddes vi två tillsammans till ett rum som de avsett för honom.Unga skolungdomar, sommarpraktikanter, dväljdes nu inför sin uppgift. Torka gamlingen ren.Jag förstår dem.
Där stod vi till sist, min fader och jag. Gamla kamrater från timmerskogen Han som en gång lärde mig att fälla och aptera träd.Jag sköljde och torkade av honom på en kombinerad dusch/toalett. Någonstans i mitt huvud tänkte jag att allt detta har han eller jag redan betalt för vi våra skattesedel. Eller?
Jag bör kanske för ordningens skull tillägga att vid start från Örnsköldsviks sjukhus hade mat beställts för vår fader vid ankomst till B-byn, eftersom han redan varit avanmäld vid sjukhuset i Örnsköldsvik och ej erhöll mat där avflyttningsdagen.
Ingen mat serverades honom ankomstdagen i B-byn.Skäl:Enligt jourhavande, han hade oturligt nog hamnat någonstans "mellan klockslagen"
Vad är att säga?Vad är att göra? Skall det få var så här?
1 kommentar:
Ett försök till Epilog
HEJ
Jag vill gärna om plats finnes och medgives, vilja göra ett försök till en epilog rörande vår faders deltagande i Örnsköldsviks kommuns och Västernorrlands Landstings omsorg. Slutligen hade han kommit tillbaka till sitt ursprungs nejder. 92 år och utan förmåga att ta vara på och reda sig själv längre.Nu blev han, mot sin vilja instuvad på ett ålderdomshem i B-byn.Förgäves försökte han fly denna institution.Främmande människor, nya ansikten som byttes varje dag klarade han inte. Han gjorde flyktförsök. Nattetid bröt han sig ut och påbörjade milslånga vandringar tillbaka till sitt hem.Tog sig ut på byn men tappade snabbt orienteringen. Återinfördes snart.Nu var hans fria liv definitivt slut.En arbetsmänniska som sörjt för så många människors utkomst var nu slutligen "omhändertagen". Han slutade att äta. Starka sömntabletter sattes in, för att hålla honom lugn och i schack dygnet runt. Vikten rasade. Vi barn protesterade. Jag ville påpeka att förhållanden knappast kunde vara normala vid anläggningen, när en människa som skött sig själv sedan trettonårsåldern och i vuxet liv sörjt för så många andra, helt plötsligt börjar bete sig så annorlunda. Signalerna var tydliga,ansåg vi barn. Svar var att allt var normalt. "Gammgubba bli sådär" Fönstervred monterades bort från hans rumsfönster. Han låstes in och släpptes ut bara vid matserveringstillfällena. Nu följde en förtvivlans kamp mot föreståndare, att övertala henne att se till vår faders bästa, se till honom som person och ur vars bakgrund han var sprungen. Vi möttes av tystnad. Av bekanta fick vi sedan höra, via skvallerpressen, att vi var ovanligt krävande och framförallt oförskämda personer som lade sig i hur vården för vår far tillämpades.I synnerhet jag. Jag som bara sa det jag såg.
Men så en dag, fråga mig inte hur, hade en av vår faders barn lyckats via bekantas bekanta fått veta att det fanns plats ledig på gruppboendet i S-sjö. Sökte och vår fader fick en plats. Egen mindre lägenhet, som möblerades med igenkännande möbler och med omsorgsfulla och kärleksfyllda människor som tog hand om de gamla. Ett år av hunsanden och idiotförklarande av anhöriga, strider, förtvivlan, sömnlösa nätter och raseri var över. Äntligen kom vår fader till ro och fick avsluta sitt liv med en kopp kaffe i handen en tidig morgon i december.Tack till alla nställd i gruppboendet i S-sjö som till sist gjorde vår faders avslut så värdigt.
Skicka en kommentar