Sju timmar fel?

I min förra blogg kritiserade jag senfärdigheten i att ge frihetskämparna i Libyen flygstöd via FN. Jag var sju timmar fel, bombningarna startade sju timmar efter att jag skrev min glob, och det gläder mig. Men samtidigt är det värt att notera att demokratiförkämparna då redan lidit svåra nederlag, underlägsna i vapenmakt jämfört Khadaffis legosoldater.

Men visst är det förståeligt att de som måste ställa de militära resurserna till förfogande, USA och delar av EU-s länder, ville ha arabförbundets sanktion. Den kom så sent omsider, nu när de militära attackerna börjat bita på Gaddafi regimen, då börjar samma arabförbund backa från sitt stöd.

Så vad ville man egentligen? Var stödet för FN-resolutionen egentligen bara ett spel för gallerierna, ett sent påkommet påfund för att kunna friskriva sig från ansvar för en slakt på demokratiförkämpar i Libyen?

Nu prövas samfundet igen efter bara ett par dygns militära operationer. Kommer man att ínse att stödet för demokratin måste fortsätta, eller kommer man att svika än en gång?

I så fall väntar en rusning av skräckslagna människor av sällan skådad omfattning över gränserna till närliggande länder, och i förlängningen till EU och oss. Slaktaren Khaddafis hämnd vill ingen med överlevnadsinstinkt uppleva.

Så vad är alternativet annat än att fortsätta stödet för demokratins framväxt i Libyen, det förtjänar ett hårt förtryckt folk, och det gynnar också oss i våra länder på sikt.

2011.03.22
Jarl Strömbäck