Om pensionen

Vecka 6 var nyheten i vårt land den att dess invånare måste arbeta mera, ja ända till 75 års ålder innan de pensionerar sig. Om det kan mycket tänkas och tyckas. Till exempel, varför lägger man bara en bortre gräns, den om 75 år? Varför inte säga att man skall ha jobbat och betalat in ett visst antal år innan man får pension?

Låt oss göra tankeexperimentet att ingen får inkomstpension, inte heller garantipension (som är en form av social pension) förrän man arbetat minst, låt oss säga 40 år. Den som börjar jobba efter gymnasiet, inom omsorgen exempelvis skulle då med sin säkert slitna kropp kunna gå i pension vid 58 års ålder?

Den å andra sidan som vill leva loppan under ungdomsåren, se sig om i världen och kanske kombinera det med en långt utdragen utbildning, får kanske plussa sina 40 arbetsår till de 30 som mognadsprocessen tar?

Det är i och för sig inget ovanligt att man istället för ett givet år för pension, istället i en del länder kopplar det till antalet år i förvärvslivet. I det sammanhangen brukar man ge tidsavdrag för kvinnorna för den händelse de föder barn. Ett visst antal års avdrag per år. I vårt land naturligtvis kombinerat med synen på vem som är hemmavarande med de små barnen.

En annan väl så viktig synpunkt i den allmänna hysterin runt pensionstiden är synen på arbete. Det är en märklig och konstig uppfattning som speglas när man med arbete efter 65 år, endast räknar lönearbete. I verkligheten är de ju så att de allra flesta friska äldre gör en otroligt viktig insats i form av obetalt arbete som stöd för barn och barnbarn. Som anhörigvårdare och som nödvändiga länkar i det föreningsliv som utgör en viktig del av ett levande och mångsidigt samhälle.

Frågan om kostnaden för de äldre skall ses i ljuset av att de allra flesta betalat sina skatter under ett långt arbetsliv, bland annat för att ge de yngre en god och kostnadsfri utbildning. De fortsätter att betala skatt på sin uppskjutna lön så länge de lever, även nu sedan den yngre generationen valt att straffbeskatta dem.

2012.02.10
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89278 Bonässund
070-6727669

Alternativ dröm

I Örnsköldsviks kommun har dess affärer via bolagen utvecklats till en mardröm. En mardröm som fått genomslag inte bara lokalt, utan också i riksmedia och i största allmänhet bland politiskt intresserade. Under mindre än 10 år har mer än 1000 miljoner direkt eller indirekt pumpats in som stöd till industrierna i Domsjöområdet, pengar som i betydande grad förts vidare till länder i Afrika och Europa.

Nu står energibolaget som stått som front för dessa investeringar i akut behov av kapital, 900 miljoner behöver man för att inte riskera en konkurs enligt dess ledning.
Det skall genast sägas att ansvaret för den utvecklingen inte skall läggas på enskilda anställda i bolaget, det skall läggas på den politiska ledning av olika politisk färg som gjort utvecklingen möjlig, och personer i kommunens och bolagets ledning som drivit utvecklingen. Återbäringen på de gjorda investeringarna, om den överhuvudtaget finns, står inte i någon proportion till de för en kommun av Örnsköldsviks storlek enorma investeringarna. Vilken bild av vår kommun skapar inte den här utvecklingen?

Visst kan man ha en alternativ dröm. Det brukar hävdas att framtiden ligger i utvecklandet av alternativa näringar. En kommun som insett det är Östersund. Under den senaste tiden har de som varit intresserade av vintersport kunnat följa en rad tävlingar via TV-s vinterstudio i timtal från Östersund. Staden och kommunen har fått en positiv reklam man inte kan köpa för pengar, och i samtalen i TV talar man nu om Östersund som landets vintersportstad.

Det kunde varit Örnsköldsvik istället för Östersund om man för mindre än 20 år sedan byggt vidare på den utveckling som då rådde. Då hade vi SM-tävlingar och tävlingar med skidornas världselit på Skyttis, vi hade sprinttävlingar i stadskärnan. Om man då hade använt en bråkdel av de pengar som nu försvunnit via Övik energi till att bygga ett modernt skidstadion på Skyttis inklusive skidskyttebana, så hade vi med de ny hoppbackarna (något inte Östersund har) haft alla förutsättningar att bli det vintersportcentrum Östersund nu blivit.

Och troligen hade man även haft råd att bygga den teater-och konsertlokal man så länge frågat efter, långt innan man nådde de enorma summor som nu måste pytsas in för att rädda kommunens energibolag. Nu lär de tankarna förbli en alternativ dröm.

Det som sker nu i Örnsköldsvik handlar i mycket hög grad om ”lost opportunities”, försummade möjligheter att skapa en god utveckling för kommunen. En räkning som nu skall betalas, och ett skolboksexempel på oklokt politiskt ledarskap.

2012.01.02
Jarl Strömbäck/SPI
Relingsvägen 22
89178 Bonässund
0706727669

Plats på läktaren

För ett år sedan skrev undertecknad en kritisk blogg efter det januarisammanträdet i kommunfullmäktige. Rubriken var ”lekstuga i fullmäktige”, bloggen skrevs efter att ha tröttnat på att se ledamöter i salen sitta med sina datorer och läsa och skriva på sina e-mail och facebook konton, surfa och läsa tidningsartiklar och i största allmänhet visa ett uppenbart ointresse för det uppdrag de arvoderats för att sköta. Nämligen att genom att aktivt ta del i arbetet i salen, bidra till de beslut som fattas i kommunens högsta beslutande organ. Slutvinjetten blev i den skrivningen, (läs den gärna)att det behövs en ordningsstadga för IT-hanteringen i kommunfullmäktige.

Den gången fångades bloggen upp av lokaltidningen, det blev en artikel och efterföljande debatt. Nu ett år senare är det dags igen sedan en av de Moderata ledamöterna under det ca 5 timmar långa mötet den 30.1 sänt 150 twitterinlägg ut över nätet, naturligtvis utan att på något sätt delta i debatten i salen.

Jag undrar hur många styrelser i företag eller föreningar som skulle acceptera att en av ledamöterna under mötet hela tiden satt och twittrade, utan att på något sätt delta i debatten. Ser man sin roll som journalistens borde man nog hellre sitta på läktaren än i den beslutande församlingen.

Inom kort kommer av allt att döma KF-s ledamöter att utrustas med surfplattor i en strävan att minska pappershanteringen. Det innebär att alla handlingar relevanta för mötena läggs ut på nätet och de traditionella pappersunderlagen försvinner. Den tekniska utvecklingen går fort,och personligen tror jag det är något vi måste anpassa oss till. Men det kommer att ställa krav på disciplin i mötena, en disciplin som sviktar betänkligt på en del håll.
Så en ordningsstadga för IT-hanteringen i KF är nog ingen dum början, om man vill ha ett seriöst arbetande fullmäktige.

2012.02.04
Jarl Strömbäck/SPI

Run the rabbit away

Häromdagen (31.1) var det så dags för debatt om energibolagets prekära situation i kommunen norr om skogen. Jag har tidigare skrivit om just detta. Att dess energibolag, vanligtvis är de en kassako för sina ägare, i kommunen norr om skogen blivit till ett konkursbo.

Nu behövs 900 millisar för att det skall gå att få lite andrum, och mer kommer säkert att behövas. Än finns lik i garderoben i form av uppblåsta värden i andra engagemang.
Nog kan man förvånas och undra, hur det är möjligt att ett bolag som har en omsättning (2010) om 875 miljoner, kunnat dra på sig en låneskuld inklusive borgen på 3000 miljoner.

Omöjligt skulle marknadsexperten säga, inga banker skulle låna ut mer än 3 gånger företagets omsättning. Men nu handlar det inte om företaget i sig, det handlar om den skuldsättning av kommunens knappt 55000 medborgare man genom kommunal borgen lagt som pant i vågskålen.

Sällan eller aldrig har ett ekonomiskt haveri i kommunal regi tydliggjorts mer än i det här fallet. Det borde få stå som ett avskräckande exempel i kurslitteraturen på våra ekonomiska högskoleutbildningar i många år framåt. Så principiellt viktigt är det, så oerhört tydligt.

Nu startar det städjobb som krävs, och med det ansvarsfrågan. ”Run the rabbit away” är ett uttryck jag fick lära mig någon gång för länge sedan. Översatt till svenska något i stil med att ”springa undan ansvaret”. Så kan man också tolka debatten enligt ovan. Det handlade om vem som var mest ansvarig i en situation där 59 av 61 KF ledamöter när det begav sig, röstade för att gå in i de åtaganden som senare vuxit likt en cancersvulst.

Det är klart, har man suttit i krisbolagens styrelser utan att meddela avvikande uppfattning i protokoll, blir det svårt att hävda sin trovärdighet när frågorna blir offentliga. Det må vara luckrativt när styrelsearvodena kommer på det personlig kontot, men jobbigt att sitta på flera stolar med motstående intressen samtidigt.

2012.01.31
Jarl Strömbäck/SPI
En av två avvikande KF ledamöter när det begav sig.

Grattis

Dags att dela ut ett stort och väl menat grattis. Idag, den 27.1 2012 får Stefan Löfven förtroendet att leda ett sargat socialdemokratiskt parti. För många år sedan fanns han med i ledarskiktet inom metall, i samma företag där undertecknad fanns i styrelsen för SIF, tjänstemännens förbund.

Nu skall han som tidigare facklig företrädare återta det begrepp, arbetarpartiet som moderaterna haft fräckheten att med jobbskatteavdrag som vapen låna. Hur det kommer att lyckas får framtiden utvisa, att en sökande socialdemokrati behöver finna sina rötter är nog ställt utom tvivel. Och att Stefan blev en logisk kompromisskandidat förfaller lika klart.

Också Tage Erlander var ju på sin tid en kompromisskandidat när han valdes till ordförande, han skulle med tiden bli en folkkär ledare. I vår tid är omsättningshastigheten på ledarskapet större. Utmaningarna likaså. De frizoner som behövs för återhämtning blir allt svårare att finna i en värld där man som ledare alltid skall vara tillgänglig.

Kampen för att återta sin forna glans startar nu med Stefan Löfven vid rodret. Lycka till skriver undertecknad. Men framgången är allt annat än säker.
Retoriskt och politiskt har S-partiet satsat på ett för en stor allmänhet oskrivet kort.

2012.01.27
Jarl Strömbäck

Grönköping 2012

Dagen när hanteringen av Juholts avgång är av riksintresse, briserar en annan bomb i kommunen norr om skogen. Energibolaget, Övik energi är på väg att gå i konkurs och behöver 900 miljoner av färska pengar snarast möjligt.

Energibolag är generellt sett något av det säkraste man kan äga. De är mjölkkor för att använda sig av det begreppet, de levererar i normala fall goda inkomster till sina ägare. Det måste vara unikt av ett energibolag i vårt land att man lyckats vansköta dess ekonomi så brutalt som man gjort i det här fallet.

Om dess problem har undertecknad skrivit tidigare på bloggen, och den som vill läsa mer kan exempelvis surfa på Övik energi på allehanda.se. De skall genast sägas att skulden inte skall läggas på de anställda som av den politiska ledningen, eller möjligen också tidigare ledning försatts i en omöjlig situation.

Skulden för den nuvarande situationen skall den politiska ledning ha, som använt bolaget som front i galna stöd till enskilda företag som Domsjö Fabriker och Sekab. Dels i direkta stöd till de företagen, dels i att man investerat 800-900 miljoner mer i ett kraftvärmeverk, än man behövt om man sett endast till kommunens fjärrvärmebehov.

Nu skall de här vansinnigheterna så långt det är möjligt döljas för insyn. Medlet för det är att skapa en internbank och ge den frikostiga ramar inom vilka man kan rulla runt pengar i miljardklassen utan beslut i fullmäktige i enskilda fall.

Grönköping eller Orwells 1984, välj själva, har fått sin alldeles färska variant i kommunen norr om skogen. Så nästa fråga man borde ställa sig är rimligen denna.

Behövs ett fullmäktige som fungerar som knapptryckarkompaniet, om de verkligt tunga besluten inte längre får hanteras i kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige?


2012.01.23
Jarl Strömbäck/SPI

Illusion kontra verklighet

Snön hänger tung på träden och det är bländande vitt när jag kör till morgongympan denna fredag i januari. Blötsnön har klibbat fast där den landat, det blir stora tyngder av det och resultatet låter inte vänta på sig. El-avbrotten har varit legion de senaste veckorna sedan vintern slog till. Beredskapen är kanske inte så god, för att vända på en gammal klyscha.

Årsskiften är också tid för jämförande avstämningar. En sådan kom i DN häromdagen, där konstateras att om man ser på de senaste 30 åren ( 1981-2011) så har befolkningen i vårt land ökat i antal med 1 miljon till nu 9 miljoner. Men samtidigt har av landets 290 kommuner, fler än hälften nämligen 148 kommuner minskat i invånarantal.
Hela Sverige skall leva är en känd slogan, och den unge riksdagsmannen som nyligen kommit in i riksdagen och skaffat lägenhet i Stockholm skriver i lokaltidningen om vikten av att värna om den landsbygd han inte har en tanke på att själv bosätta sig i. Det är opportunt att använda floskler man tror går hem, men som man inte anser applicerbara på det egna jaget.

Så är det nog för många, storstaden med dess puls, faror och frestelser lockar mer än den lugna tryggheten om den nu finns på landsbygden. Är det då möjligt att vända utvecklingen och ge verkligt stöd till en levande landsbygd?

I så fall måste man nog titta på vårt västra grannland och vara beredd att kopiera dess synsätt. Nämligen det att den produktions som utförs på en ort, en kommun eller ett län skall beskattas åtminstone delvis där, och inte i huvudstaden. Med de synsättet skulle många små kommuner med vattenkraft, malm och/eller andra naturtillgångar bli mycket framgångsrika. De skulle kunna dra till sig industrier och service på ett helt annat sätt än idag. Och naturligtvis finns det skäl till att man inte valt den vägen.

Den finns ett mått av fördumning också i det att vi bygger myrstackar, städer som blir alltmer komplicerade att hålla igång. Alltmer svåra att leva i, samtidigt som vi i någon form av självbedrägeri målar upp landsbygden i romantiskt vackra ord och färger.

Illusion kontra verklighet.

2012.01.20
Jarl Strömbäck